For inte äpplet Newton tittade på... rätt upp i himlen! Trots allt???
Jag vaknar till ett sms på morgonen den 23:e. Det är min vän, Linda. Hon känner sig bekymrad över en sak. I början av sms:et har hon bundit ihop samtalsämnen ur sms:et från mig kvällen innan och sen står det:
Vi har ett problem som jag mår ganska dåligt över *Va!? Jag frågade ju hur det var igår och då sa hon ju att det var okej! Jag läser vidare*, vi har inte mkt ekonomi denna månaden de kommer gå en del pengar på dopet och sen har vi en del höga räkningar som kom nu som inte varit inräknade som gör att vi precis kommer klara oss så vi vet inte hur vi ska göra med mat när du är här :( * Ja, hur ska vi lösa detta .... * Vi har inte råd. * Ja, men jag måste ju dit * Jag har jätteångest över det och nu vet jag inte hur vi ska göra. * Något kommer bli annorlunda jämfört med tidigare gånger jag hälsat på hör jag ju...Vadå? * Jag vet ju att du inte har så mycket pengar själv. Är du ledig denna veckan för i så fall så kanske du kunde hört av dig och sånt så vi kan ringas? Kram
Med båda händerna knutna till hyttande knogar in i ögonhålorna och några gnuggningar senare, anstränger jag min dagliga jungfrusyn för att trycka på rätt namn när jag ringer. Det kan ju bli fel sånt där på morgonen. Man kan ringa till en gammal gynekolog man hade då man bodde i en annan stadsdel -och då kan det låta så här:
-Hej, det är jag. Men vet du vad. Jag skulle ju kunna ta med mat tills nästa gång vi ska ses om det blir svårt för er den här gången?
-Hej! Kan du göra det? Åh, vad bra! Du räddar situationen nu! För jag pratade med Göran igår och han sa att Stina har så ont i ryggen så hon orkar inte göra trerätters. Var det någon speciell mat du tänkte på, Britta?
Nej, så går det nog inte till. Men OM det hade gjort det, så hade den lustiga situationen säkerligen gjort så att Gynekolog-Linda och jag haft ännu ett namn i adressboken på våra mobiler. Kanske hade jag tack vare min klimakterieröst, jag så fint strör med på morgontid, tom fått lära känna den där Britta! (Se tidigare inlägg)
Nej, nej, nej. Idéer, idéer... Det som händer nu är att jag hör Lindas urgulliga röst som slingrar sig in i min skalle, likt blomsterstjälkar gör på sommaren längs med husväggen då de växer i vinden. Förlåt, öron. Slingrar sig in i öronen. Inte alltid lätt att hålla reda på kroppsdelarna i ett yrt vakenstadium. Fast det är ju i huvudet det sorteras... Åh!
-.... hur mår du då?
-Aa, jo. Aa, ja. Aa, det är bra. Jag är vaken. Jag tror det. *Gäsp *
Jag har vaknat med yrhet och tyngd i sinnet den här morgonen och försöker lokalisera hennes tonläge. Hon börjar berätta om sin kväll. Jag hör något mummel och sen är jag vaken. Kanske:
-..... bensin kostar ju och det måste Gabbe ha för att komma till jobbet. Jag vet inte hur vi ska göra med maten ..
-Aha, jaja. Men vi löser det. Vi kan baka bröd och...ja, tomater på burk funkar ju. Nudlar.. * gäsp *
Jo, men det är klart jag kan ta med egen mat, tänker jag. Är väl inget ståhej med det. Så en automatisk tanke till föreställningsbild ploppar upp: Lindas och Gabbes matbord vid middagstid. Annorlunda, jämfört med våra tidigare middagar, är att våra portioner är inte bara storleksmässigt urskiljbara. Linda och Gabbe äter på en stor bit gräddig lasagne med mycket ost och jag sitter och äter uppvärmda, krossade tomater och njuter av mitt sällskap. Njuter de av mitt?
-Men vi löser det. Det löser sig. * Men ni kan väl också äta krossade tomater och ris. Det är gott med massa kryddor i. *
-Åh, Sandra. Vad detta blev dumt...
Medan jag under vårt telefonsamtal når ett klarare vakentillstånd så tycker jag något blir desto underligare med min inre bild. Ja, jo. Det kan väl se lite dumt ut, men samtidigt har jag full förståelse för att situationen är som den är, och det är ju ingen stor sak egentligen. Om det krisar är det väl bara och hjälpa till. Men något gräver samtidigt däruppe...Jag ser grävlingen i högre, nedre hörnet.... Ska jag sitta och äta uppvärmda, krossade tomater medans Linda och Gabbe slafsar i sig lasagne? Men Linda som är så snäll. Ska hon gå med på detta? Vad har de för syfte? Är Linda och Gabbe verkligen dem de utgett sig för att vara? Jag tycker det skulle vara okej att äta krossade tomater i en vecka. Det är inte det. Att käka tillsammans är ändå det viktiga, men hur ska det gå till så att jag inte ska behöva göra det själv och vi kan göra det till en rolig grej samt spara in pengar... De har ju inte råd den veckan....
Några automatiska tankar senare, i mitt så kallade vakna tillstånd, så säger jag:
-Jo, men vi kan äta ris. Det är billigt...
-Ja, det är billigt. Men det är det som ska va till riset....
Utifrån fenomenet med associationer så har jag, utan att förstå hur det gått till, ett scenario på väg att bli klart:
-...vi kan äta det med händerna... Tomatsoppa....
Jag flyger upp ur sängen med samma fart -som äpplet Newton stirrade på skulle haft om det hade åkt upp i himlen istället!... :O Vad menar jag nu ?
Äsch...* Man kan inte lyckas varje gång :P * I alla fall. Med i iver och intensitet i munlädret så förbereder jag min plädering:
-Ja! Så här gör vi! Vi har Afrika-tema! Vi äter ris med händerna. Och så bakar vi bröd på enbart mjöl och vatten. Inget annat! Eller vad har de i sitt bröd? I vissa länder finns ju mindre mat vid middagarna, men det är gemenskapen som är det viktiga, inte fokus på måltiden på det sättet som här. *Jag ser oss sitta inne i tv-rummet med varsin talrik med varma tomater och pillrandes med händerna på risbollar* Vi kan äta oss mätta men inte på det vi vill. * Någonstans i filmen som spelas upp i mitt huvud så går det också fel, tror jag... * Ah, Linda. För dig och mig...ja.... blir det att låta tuttarna va lösa och något skinn får vi ha där nere också. För Gabbe så blir det något att ha.. Att knyta. Knyta runt! En sån där...
-Va har du börjat yra om?
-Ja, men det är ju ett jättebra tillfälle! Jag kan göra en jättegod tonfisksoppa med kryddor. Den är jättegod den soppan!
Det började med ett outtalat missnöje som inte nått medvetandet -utan stannat i de automatiska tankarnas spektrum. Och nu har vi skeppats in på varmare breddgraders kultur. På tal om värme så tar en inre film över:
*-Linda! Gabbe! Tonfisksoppan är klar nu! Vill du ta ut brödet ur ugnen, Gabbe?
*Där står jag med sleven, lika stor som tomtens julgrötsslev. Jag rör i en jättestor, svart gryta och den liknar en kittel jag sett i något nummer i Bamse, när ja var sisådär 6 tick-tack! Gabbe kommer in och ser ut som Tarzan och så flyttas zoomen till Linda som sitter i tv-rummet. Vad fräckt! Hon har tagit på sig en hoodtröja!...Jaha, jag hade också en....*
-Vad gör du Linda?
-Jag skriver till Gabbe vad du sa.
-Vilket?
-Hahaha. Att vi ska leka afrikanskt och äta ris med händerna.
-Ja, men det är ju så passande att prova på att ha det lite tunt nu då
-”Ja, det kan hon göra”, skriver han.
-Men! Vad skriver han mer?
-Mja, han mumlar om saker som flyger och sand
-Ne men! Nu tycker jag du, han, ni är lite vrånga här! Vi ska ju inte ta in kulturen på det sättet. Ja, ja. Han lever sig ju in... Men! Och titta ut genom fönstret för fan! Frost!
-Ne, inte det nej. Så mat är inte kultur då?
-Men hallååååå! Meningen är bara att fokus ska flyttas ifrån frosseri och till mindre mat då sällskapet får ta mer plats!
-Ha ha ha. Du är så stöööörd.
-* Hmfff! * Äsch, det löser sig... Förresten, hur många dagar stannar Daniel?
Vi har lämnat ämnet och strax så lägger vi på då Linda måste ringa vidare. Jag har däremot fått något att grubbla kring: Det är något med detta som … ja, jag kan inte sätta fingret på det. Men menar hon att jag ska stå för min egen mat och ta med den...Ja, ja, ja, så kan jag ju lika gärna ta med till allihop -eftersom det är så billiga råvaror det handlar om -så de kan dessutom spara in kanske några hundralappar till akuta ärenden eller liknande, om det skulle bli så. Vi är minst 4 personer ....Hur mycket kostar en rissäck? 20 pix! Lidl! Hur mycket kostar krossade tomater? 5.90 med märket Eldorado! Åh! Jag har det! Det finns HELA tomater i tomatsås. De kostar bara 3.90! Toppen. Hm, tonfisk från Eldorado kostar ca 6 kronor... Nudlar.. Nudlar ÄR gott! Variationer... Jag ser en rosa tårta i huvudet och kommer ifrån Afrika-temat, då jag börjar tänka på vad som finns i min frys. Tårta köpte jag på kortpris på ICA häromdagen. (Den du Linda!!! :D) Fint, fint... Pasta. Jag har nog det mesta hemma. Lax, fläskkött, och en fin nötbit! Mjöl får jag köpa därnere. Det är för tungt. Tomaterna också.. Pust, andas....
Under natten hade jag fått ett sms om en inställd lunch så jag kände inte någon större motivation för dagen då lunchen var min morot till att få upp mig ur sängen! Solen lyser ute, syns det, men jag tycker det känns viktigare att bena i samhällsfrågor och våra kära sanningar än att gå ut och sola mig i kylan. Filosofiskt läge passar däremot min smak idag och med detta kombinerat 40% nytta. Frågan var vad nyttan skulle bestå av....
....timmarna går....
….efter att ha lyssnat på Nordmans första skiva om, och om igen -och särskilt lagt märke till textraderna:
”Så lätt det är att glömma en vän. Du hittar en ny och skrattar igen.” (fly i ro)
”tror du att ensamhet kan dölja vad du känner göm dig så får du ingenting”, ”be mig så stannar jag kvar. Vill du veta vem jag är” (be mig)
”sitter du i mörkret och sörjer det som var, så fastnar du i tiden, fast ingenting finns kvar”, ”livet kan vara din vän men först när du lever ödet kan formas igen” (i nattens sista timma)
”men ger du inget av dig själv kan jag ändå ingenting ta” (vem kan släcka elden).
Så funderar jag en stund till över sanningshalten i textraderna... Sedan plockar jag fram ett kollegieblock...Aningen disträ krafsar jag ner viktigt och mindre viktigt...
En timme senare är en vän på linjen. Hon berättar att hon kommit på vad hon vill vidareutveckla sig inom. Detta är dagens hittills gladaste nyhet. Jag har bara väntat på att hon ska förstå att hon är som gjuten för att jobba med människor med svårare känsloproblematik -och hon nämner inriktningen: behandlingspedagogik.
Nu händer det igen! (Ni som sett de nytagna fotona på facebook, så berättar jag att jag inte visste jag hade en vän som var så fotobegåvad -även fast jag känt henne ganska så länge.) Till min kännedom kommer nu även att jag har en vän som verkar vara samhällsengagerad likt jag själv och det visar sig att vi bär på synonyma mönster kring resonemang och åtgärd. Min filosofi-dimma byts ut till en energi som gör att jag upplever min lägenhet son förkrympt -då det tar kortare tid mellan väggarna än innan. Jag kan inte sitta still!
Två tankar. Var och en -från olika stadsdelar- har på ett kick slagits ihop till en liten vision och jag hoppas jag snart, mycket snart kan meddela vårt projekt här på bloggen.
Fortfarande iklädd nattskjorta så hoppar jag i mina uggs-liknande dojor och ger mig ut till ICA för att köpa jäst. Vid kassan ska jag pröjsa upp....
-Det blir 3 kroner då, tack.
-3 spänn! Det va inte tungt för näven din det du!
-Neee, det är billigt med jäst.
-Ja, och mjöl. Tänk om man skulle leva på bröd några dagar, bara för att känna på liksom.
-Åh, nej. Vad tråkigt.
-Jo, jag vet... Men det finns folk som gör det varje dag... * Av ngn anledning så väcker köpet av jäst en association till mitt tidigare samtal med Linda. Var jag befinner mig i synen kring vad som skiljer världens samhällen åt blir också ett uttryck jag visar kassörskan... *
In en sväng på kiosken också. När jag i dämpad eufori bara vill kika in och säga hej till Mr. Q, så är han på gott humör och pratsugen. Med ugnsgraderna, synliga i huvudet -vilka krävs för Dalslandskaka - trippar jag efter tio minuter iväg mot dörren och instämmer med det han sagt innan jag vänder på plattfotsbootsen och vinkar hej.
Pust, nattskjortan på och klockan är över 17... Vad blev detta för dag egentligen...Mm-hm. Mobilen....kolla den.... Det är ett sms ifrån Linda som ligger i inkorgen:
Hej. Jag har tänkt under hela dagen på d här när du kommer hit med mat o sånt. Jag vet inte om de blev ett missförstånd men de kändes lite konstigt bara. Grejen är ju att vi måste käka så klart o ja och Gabbe har pengar så vi klarar av vår familj men vi kan inte betala din mat också för då kommer vi inte ha pengar till bensin och såna grejer som man behöver. Mat kostar en del och jag vet att vi brukar stå för det annars men denna gången går det verkligen inte. Kan du på något sätt fixa så du kan betala för din egen mat? Att vi delar upp liksom? Daniel kommer att betala för sin egen mat. Han kommer att sätta in pengar till oss innan han kommer och blir det att han ska stanna extra så sätter han in ännu mer så du inte tror vi ska betala för honom för så är det inte! Hoppas du förstår...
Eftersom jag mestadels är en levande, omkringresande lanthandel då jag ska besöka vänner så uppfattar jag givetvis Lindas förklaring utifrån mitt eget perspektiv och hur mitt handlingsmönster styr sig efter uttalade situationer. ”men vi kan inte betala din mat också”, ”kan du fixa på något sätt fixa” betyder nu konkret för mig att det är en önskan från Lindas sida att jag helt och hållet SKA TA MED EGEN MAT och jag ser mig själv ännu en gång prållra med konservburkar med gulmelerade etiketter. Och nu också -fryst kött! Hon vill försäkra sig om att jag vet att hon önskar att jag ska ta med egen mat för den veckan kan de inte stå för den. Och detta har jag ju redan tänkt att göra, men + att jag ska stå för den. Det vet hon ju inte. Men.. hm, jag undrar ändå varför hon inte trott att jag inte förstått...:
Detta blir mitt sms till henne:
Skitsamma! :D Jag bryr mig inte om såna skitsaker som att jag inte kan få mat när jag ska hälsa på min favoritskåning med två X-kromosomer!. Jag kan leva på mitt bakade bröd, krossade tomater, nudlar, ris, hemmagjort godis (gräddröra med kakao. Aha! Aha! :D) mm. Det gör mig inte ett skit! Det var det jag menade med Afrika-tema. Jag är en husmor som bjuder på det som finns. Det ska bli fokus på gemenskapen. Baka kan man göra och jag kan ta med kakao (gräddröran igen ;) och annat skit som behövs. Det är lättare än vad man tror att leva skitbilligt och äta ok. Givetvis menade jag med tanke på situationen att jag tar ansvar för min egen mat och skulle också kunna stå för den för er också om ni kunde tänka er att äta samma som mig under veckan, så sparar ni in flera middagar till en buffert i fall något akut skulle dyka upp. Skulle ni vilja det?
Lindas svar:
:) Jag behöver ordentlig mat om jag ska orka med Novalie och Gabbe behöver för att orka jobba så den här gången så kan vi nog inte köra Afrikagrejen. Vi kommer givetvis käka vanlig mat bara det att vi får dela på kostnaden :)
”Dela på kostnaden” Aha... var det det... man kan lätt säga att min reflektionsförmåga inte är längst fram när blixten slår ner -Den är snarare ekorren som inte han undan....fast...den ligger och flinar ändå där den ligger, den jäveln.... ;)
Recept på gräddröra med kakao
2 ½ msk socker
1 msk kakao
Önskad mängd grädde... Röres samman.... Det va inte lurigare än så!
OCH! Så vill jag bara tillägga att jag har största respekt för olika samhällsleverne och folkslag. Innehållet i inlägget hänvisas till det område kring hur hjärnan börjar associera: ord och symbolik till sammanhang -(och då det satts i rullning kan smitta i det sociala samspelet) -vilket är en återkommande undermening till temat för bloggen. Har jag ändå upprört någon så ber jag å det mjukaste så mycket om ursäkt :(
Tack Carola!
Det finns, tro det eller ej, någon därute som sett mig aktiv i flera musikaliska sammanhang....och med Britta! Var var jag!?
*6 minuter kvar till 3:an kommer. Ja, ja. Det är ingen längre tid.*
Efter att jag dragit upp dragkedjan, då jag kommit på att det inte alls var vårväder idag, fångar två samtalande tjejer min uppmärksamhet. Den av dem som riktar ansiktet i mitt synhåll -vi stöter snabbt blick med varandra och sen inte mer med det - Men! Ovetandes, pratandes på med sin vän så har detta korta utbyte av blick gett mig en aha-upplevelse. Smidigt som katten, för jag fötterna närmare för att hitta ett tillfälle att bli accepterad som tredjepart. Vem är detta? Jag minns något bra och sympatiskt.
-Hej, ursäkta mig om jag stör men jag har stått och tittat på dig nu och försökt placera var jag sett dig förut. Jag känner igen dig, vet du.
*Jag möts av en någotsånär igenkännande blick och kikar till hennes väns uttryck om jag är accepterad i mitt utfall. Jag är så säker på att jag träffat en av dessa tidigare så jag kan inte låta bli att utforska i detta.*
-Hej, ja....
-Känner du möjligen igen mig?
-Ja, det gör jag nog. Är det inte du som var på ..hemma hos... (Hon nämner ett tjej och ett killnamn)? För ett litet tag sen?
-Härborta? Njaeee. Ne... Det har jag inte varit på något härborta.
-Alldeles här borta hos Britta?
-Mnja... ne. Britta vet jag inte...
-Jaha, nej, för jag trodde det var du som var med på...
-Neee, inte här...Har du gått på Wendelsberg? *Det var det första stället jag tänkte på då jag fick ögon på´na.*
-*Skakar med huvudet.* Neeeej....
-Nehe..Café, jobbat? Hemtjänsten?
-Mm-mm.. *skakar igen*
-För det är något här... Äumn, har du...gått på...
-Men Marita. Marita och Christian?
-Ahhhh...Marita, ja. Men Christian vet jag inte. Ne...Marita känner jag en men hennes heter Tomas...Neeeee... Har du gått på Studium?
-*Shakiiiing, shaaaaaking...*
-Har du haft längre hår förut? *Hon har mössa. Men det är egentligen irrelevant. Det är rösten, blicken och nedre partiet i kombination som fått mitt fokus*
-Ja, lite.
-Mmm...
-Och inget café?
-Nej. Hur länge kan det ha varit sen då. Det känns som ganska så nyligen...
-Mnja, nyligen. Så där runt 4 år sen *tänker jag...*
-Nej, tidigare väl, har jag för mig? Men är det inte du som varit hemma hos Britta då? Här borta? *Hon vänder sig ett fjärdedelsvarv och pekar*
-*Britta igen...känner jag en Britta!?? Vem är min dubbelgångare i detta Göteborgsstad? Vad har hon som inte jag har...Hur ser hon ut…*
Jag vänder mig mot hennes vän och ser om jag kan få något intryck därifrån. Ingenting. Inget minne alls...
-Jag är så säker på att jag känner igen henne här förstår du... Ska du med 3:an?
-Ja
-Ja, då kanske vi kan fortsätta lirka i det här en stund till då kankse.
-Ja
3:an stannar till och vi går på vagnen.
-Men du har väl gått på Studium för ett tag sen?
*Hon frågar sin vän*
-Ja, det har jag.
*Hm, men hennes vän kan jag inte alls placera. Mitt fotominne när det gäller ansikten... -Ska det svika mig helt ska det visa sig?
-Aja...Men DU har inte gått på Studium?
-Neeee...
-Men alltså, jag är så säker...
Med sin vän byter hon några ord om hur vägen ska åkas härnäst. Jag ställer mig och stirrar på henne...snällt...
-Hur långt ska ni åka?
-Ja, vi ska väl ...hur var det kan man åka med den här dit bort? Åker den långa vägen eller?
-Man kan byta och ta elvan.
Och nu fokus på den andra.
-Du har gått på Studium alltså? Vuxenutbildningen i Majorna, härborta?
-Va? Nej. Inte vuxenutbildning. Jag har boxats på Studium.
-Jaha, finns det något som heter det med? För jag kände inte igen dig heller, förstår du. Ja, nej boxning har det inte blivit mycket...
Jag vänder mig tillbaka till tjejen jag i mitt lille huvud vill kunna placera och sedan meddela henne vad jag ser!
-Har du vart ute på krogen mycket?
-Nej, inte alls. Går inte på krogen så mycket.
-Nej, inte jag heller. Nu mer...Då var det kanske inte det då...
*-Åh, vad detta kliars, kliar, kliar!*
Spårvagnen stannar på den hållplats jag misstänker är där den mystiska stämningen kommer att brytas. Jag känner känslan av förlust knacka mig på tinningen..måste fråga…
-Skulle du vilja byta nummer med mig? Det kanske kommer att lossna. För ni ska gå av nu va?
-Ja, hon ska gå av. Jag kan åka dit bort där man byter till 11:an.
-Ja, ok. *Yes!*
-Hm, men... inte Wendelsberg alltså? För det var det första jag tänkte då jag såg dig.* Varför just Wendelsberg igen?...*
-Neeee. Men vad är Wendelsberg?
-Det är en skola med skådespelarutbildning i Mölnlycke. Och lite annan utbildning, allmäna ämnen, psykologi med mera..
-Aja, men kan inte du ha träffat Erika då kanske? Hon håller på med skådespeleri.
-Mnja, inte på Wendelsberg i så fall. För där läste jag andra ämnen. Samhäll med mera.. Inte samma klass..Är du väldigt lik hon Erika menar du?
-Nej, men jag tänkte på om.. Men vänta nu vet jag. Det är väl du med gitarren?
*-Va i helskotta var det som hände nu då!? Har jag spelat GITARR för folk? Stackars dem! Eller kan jag spela?*
Konstiga tankar om mig själv på scen med en gitarr, utan att jag var där, åker igenom min skalle. Jag vill säga: Jajjemen! Det är jag med gitarren! Där har vi det! -för jag har alltid sett mig som en som ska spela gitarr. Och jag har tänkt på det. Alltså, så kanske jag kan spela det också!? Men så kommer verkligheten tillbaka...
-Neeeeej.. inte gitarr...
-Men hemtjänsten då?
-* Hon suckar, ha ha!* Det finns en kvinna jag är hemma hos en del härborta som har hemtjänst hemma hos sig. Kanske vid ett sånt tillfälle om du jobbat i hemtjänsten?
Med hela lungkapaciteten igång, suckar jag djupt och högt inombords utan att det märks. Ska det gå att komma på detta någongång? Plötsligt så reflekterar jag över vilket trevligt samtal vi har trots allt och vilken trevlig tjej det är jag har framför mig. Som delar mitt intresse över att komma på detta och som känner igen något med mig också!
Jag minns en kvinna jag fick syn på i en buss för något år sedan. Kände tydligt igen henne och inledde liknande konversation mellan oss. Men där kände inte den kvinnan igen MIG! Så jag var väl bara trött eller kraftigt bakfull just då. Det visade sig senare att det var en tidigare, ganska så känd skådespelerska jag hade mött på så där var det mysteriet löst!
- Om man kunde kolla i mobilen om vi ringt varann någon gång.
-Ja...*Jag är lite väck. Mitt liv går på ultrarapid inne i verksamheten.. ( som faktiskt bara är en relatvit stor geléklump! Hur är det möjligt...)
-Har du jobbat i kassa?
-*Ännu en skakning*
-Men vänta nu. Jag hör värmländska...
-Ja, jag bryter på värmländska emellanåt.. dalsländska också.. *Are we gonna hit it now!??*
-Men samba... det är väl du som spelade trummor!?
-*Åh, herregud! Vad sa hon???? Trummor!? Har jag spelat trummor OCKSÅ utan att vara där!? Har jag vart med i ett band utan att veta om det???*
Intryck rörs ihop i en salig röra och det börjar kännas som att jag agerar i en David Lynch film. Det är ett riktigt coolt, surrealistiskt upplevelsetillstånd jag är med om i nuläget. Kan vår kropp vandra iväg med oss utan vårt medvetande emellanåt och fatta tag i instrumnet? Nej, nej... det går ju inte!
Den paranormala agendan har slagits upp men jag tvingar snabbt bort den. Kanske har jag vid något tillfälle, tokfull, försökt skapa vacker melodi med ett slagverk någongång. Tjejen här har varit närvarande samtidigt som det hörts musik från annat håll och hon har själv varit i duperpackad!.... Måste tänka här i fall hon ska av snart. Jag minns ju inga trummor! Så börjar den filosofiska boken vibrera. Av en kraftig pust börjar det vandra i papprena...
Jag kan aldrig bli nog fascinerad av hur vi minns, tolkar och uppfattar vår omgivning, beroende på vad den "medvetet" byggs upp -och fylls med samt hur det är med det som har möjlighet att studsa in i vår uppfattning då vi är mottagliga. Fungerar den surrealistiska uppfattningen som ett hörn i allt det verkliga? Då det overkliga intrycket kommer i vår sfär är det så vår uppfattning blir komplett, då det overkliga utgör funktionen av vad ett hörn gör för att flera dimensioner ska utgöra en ny effekt? Vad skulle det verkliga vara och hur skulle det se om det inte fick ett utbyte av det drömlika? Vilken funktion har det drömlika FÖR det verkliga?
Vi har kommit till korsen mot Jaegerdorffsplatsen. *Åh!* Jag tappar lite av intensiteten. Tänk om jag har tokfel ändå? Men det är ju DEN där aha-känslan... Kan inte vara fel detta...Kanske är det tvärtom? Att det är hon som har en dubbelgångare eller hon som minns mig fel och hennes intresse för att reda ut detta göder mitt sökande och associerande för jag börjat tycka det helt enkelt är en trevlig människa jag byter ord med. Har det utvecklats till något det inte varit, fast det blivit något nytt?
Jag är inte i mitt esse av brainstorming för tillfället. Finns mycket annat som rör sig däruppe så bara en del, eventuella, "självklarheter" kommer till uttryck.
-Känner du någon som heter Elaine? Hon bodde i kortedala ett tag?
-Nej, men det låter bekant...
-Jaså, det gör det? Känner du en Johan Berg?
-Nej.
-Är du nyinflyttad i Göteborg? För jag tänkte att om du inte bott här så länge kan man stryka vissa grejer..
Hon är inte nyinflyttad. Nehej, nej, nej...
-Andy? Andrew Coleman?
-*Shaky, shaky!*
-Men kan vi inte ha setts på krogen något tillfälle då för 100 dagar sen?
-Skulle vi väl kunna...*knystar jag fram* Men jag är säker på att det är under ett mer betydande sammahang vi träffats.
-*Nu ska jag snart av. Vad ser hon ut att heta? ...*
-Heter du Susanne?
-Nej, jag heter Jenny.
-Jaja, Jenny. Hm, och jag heter Sandra...
-Sandra!?
-Ja?...*Fick hon upp något där nu????*
Hennes uttryck försvinner lika snabbt som det kom. Pyttsan!
-Men om du vågar att byta nummer med mig så kan vi väl kolla vidare på detta senare. Jag ska ju av om två hållplatser här.
-Ja, vi kan ju kolla våra mobiler och se i listan över slagna nummer om vi ringt varandra någongång.
-Ja. *Det är ju som det alltid är. Förra veckan raderade jag ett dussintals nummer i mobilen. Åh, tänk om...Men möjligt det kan ligga kvar i den "dolda listan" -som det i af gör på Sony Ericsson-mobiler*
Vi slår varandras nummer på mobilerna.
Nada!
Innan spårvagnen stannar på hållplatsen jag ska av så ger jag henne adressen till min blogg. Jag tycker detta var ett roligt och spännande möte och ville dela med mig av det så hon också kunde se det i ett annat perspektiv. Nu får vi se! Vad som hända skall... Det biter fortfarande i tinningen på mig att inte fått ordning på detta... "Time will tell", som en vän ALLTID säger :D
Allt är i mina ådror
Som med de flesta andra så är bloggen för mig en periodsyssla. Nu börjar ännu en gång suget att berätta och dela med mig av mina reflektioner.
Vardagen är tillbaka slog det mig idag. Men är det något jag är duktig på så är det att förvandla den till ett äventyr. Fast ibland gör jag ingenting för att förändra eller vinkla min omvärld. Intrycken har en förmåga att dyka rakt på mig och sen in i min uppfattningsvärld.
Ni vet de händelser vi är med om som kan upplevas regisserade? Att vi tilldelas roller och upplevelser utifrån slumpen - Alltigenom igenkänningsbara i sin form men något kring situationen avviker från det förväntade. De började igår men först en inledning:
Jag står och lurar bakom entrédörren till 7-eleven på Frölunda Torg. Bussen är sen och jag fryser.
-Kan du flytta på dig? Det plingar.
- Oh, ja då.
Efter att killen i kassan meddelat mig om hur jag skapat viss störning i affären upptäcker jag att jag inte hört klockan som meddelar kund-är-på-väg-in-eller-ut plinga under de 7 minuter jag stått och ugglat efter bussen jag väntar in. Vad hade jag i tankarna egentligen som inte registrerade detta plingande?
Medan jag vänt mig om för att flytta på fötterna längre bakåt från mattan så är 95:an i synhåll och den åker innan det stannat.
Klack! Klack! Klack! .....Klack, klack, klack....KLACK, KLACK!
-Tack för du stannade!
-Ja, jag är ju sen. Bussen gick sönder så de flesta andra fick ta en annan buss.
-Jaha, ok. Ja, det var kallt så jag stog där inne och gömde mig.
Vi bytte ord om helt olika saker. Jag måste ha varit fullkomligt bortkopplad.
Jag tar triumferande plats i sätet med ensitsen längst fram och blåser med tungan ute -som jag brukar göra då microprojekt som tex att hinna med en buss blir uppnådda eller som då jag lägger upp presentationsbild på en blogg.
Jag vill inte säga vansinnesfärd. Jag vill inte säga oaktsam körning. Men jag ville heller inte säga att den här slags körning skulle förekommit om det varit 1 eller 3 personer till på bussen. Ju fler vittnen ni vet... Jo. Det var en oaktsam körning. Men jag fick en idé av den till mitt övriga hobbyskriveri. Jag som haft skrivtorka så länge kunde inte med att klaga eller känna missnöje efter att ha fått inspiration till vad som kunde bli en uppskruvande scen.
Idag medan jag sprang efter jobb i city föll ännu en bit på plats.
För någon vecka sen sökte jag jobb i en klädaffär i Nordstan. Det fanns ingen annons eller tjänst som skulle tillsättas. Jag tog bara vara på tillfället när en kvinna kom fram till mig i butiken medan jag var med en kompis som ville styla om sig.
-Ursäkta mig. Jobbar du här?
-Nej, men jag kanske kan hjälpa dig ändå? Jag har sprungit runt här i snart två timmar efter plagg till min väninnna så jag kanske kan ha snappat upp något. Hon ville ha hjälp av personal men tackade.
Stunden senare frågade en annan dam om den rosa, långärmade t-shirten fanns i storlek 38.
Jag kände mig bekväm i rollen jag ofrivilligt tilldelats och på gott och på ont så började det snurra där uppe som det har en förmåga att göra.
Dagen efter satt jag och skrev på en CV och påbörjade ett expriment. Jag minns en artikel där jag läste om en kvinna som skrivit en alldeles urflippad ansökan. Hon hade skrivit om sig själv som en oerhört negativ och icke kompetent dam med alldeles för mycket issues. Hon fick jobbet.
Ihärdigheten och öronen med mig har jag redan i mig när jag söker jobb. Men hur var det med det här att vara lite crazy då? Att faktiskt stå för det och inte bara presentera sig proffesionellt med fina ord? Osäkerheten haglade inom mig medan jag skrev cv:t men jag var tvungen att testa detta. Ska berätta om det längre ner.
När jag far in affären och frågar efter chefen så är han på lunch. Jag har nu en timme att slå ihjäl. Jag har hunnit bli nervös och osäker vid mötet av expediten. Det är samma kvinna som fick ta emot mitt brev jag lämnade med cv:n. Hon har nog aldrig upplevt en ung kvinna med en sådan energi som jag har och jag minns hennes misstänksamma blickar. (App, app, app! Hur var det nu med det här med tolkningar?) Ett sista försök att vara trevlig men samma undersökande missnöje tillbaka. Sen vänder jag på klacken efter jag fångat in den sista minen och gett henne ett platt leende tillbaka. I missmod snubblar jag på mattan så den viks som en servett. Typiskt! Hoppas hon inte såg...
Inte så bra detta mina vänner. Ska man göra ett gott intryck i sin helhet måste energin infinna sig. Det är den som säljer. Allt vi lär oss om olika tekniker är en viktig del men finns inte energin blir situationen osäker för de följande intryck uppfattas annorlunda av en själv och tolkningar kan ta över vilket ger "fel" svar från motparten.
Min skådespelarådra aktiveras inte av ren tankekraft i sådana här situationer. Så var hämtar jag energin ifrån nu är frågan? Den känsla som gör mig rakryggad och får mig att känna att jag är på väg mot något stort och större, som ger en känsla av nöjdsamhet och självsäkerhet eller "good enough for this time" då det är avklarat?
Jag har i mitt grubblande hunnit till stora entrén mot Arkaden och funderar på att gå fram och lyssna på beatboxaren som lockade till sig mig och 25 andra stunden innan. Men han står bara och pratar med en snubbe. Inget party där inte. Huttrandes vrider jag mig med ett ben och det andra hänger automatiskt med. Som det gör i bugg då man kör det fjärdedelsvarvet.
"I-Phone på lager nu!" står på en skylt tillhörande en elektronikkedja. Jag behöver ingen I-phone. Jag behöver ett intryck som sätter sig i form av ett utbyte av energier. Ännu en blick bort:
DROPPEN
Ja! Jag ska bli blodgivare! En uppfattning av att ge tillbaka till samhället. Så mycket hjälp som samhället gett mig. Här kan jag få betala tillbaka något och en annan spänst kommer infinna sig i uttrycket för jag befunnit mig i ett sammanhang av mening. En timme och sen kommer man in där i affären igen och jambalaya! Perfekt!
Ifyllningsformulär och väntetid. En koll i protokollet med sjuksköterska. Allting ska vara ok och jag är på väg mot britsen. Sjuksköterskan hittar 4 bra vener på mig. 4 stycken! Jag är som gjorde för detta, tänker jag.
-Du är som gjord för detta. Mycket fina kärl.
-Mhm! Säger jag
-Blodtrycket ditt är lite lågt men det är högt blodtryck det inte ska vara så det här går bra.
-Aha, ok. Bra.
-Så, då ska vi kolla pulsen också för säkerhets skull.
-*För säkerhets skull, tänker jag. Äsch. Vad skulle kunna vara fel med den?*
Vi bryter lite kallprat om diverse och sedan styr hon in på vad vi började med.
-Ja, det ser ut nu som att det är en ojämn puls du har.
-Kan det bero på att jag inte ätit något under dagen eller är nervös? Kanske bättre att komma och kolla en annan dag då jag har mindre i huvudet? ( Den dagen då jag har mindre i huvudet får jag leta efter. Men det är ju ett talessätt)
-Det kan det bero på. Det kan det. Men så som det är så får man inte lämna blod om man har en ojämn puls.
-Va? Ne men nej *Jag är besviken. Nästan ledsen*
-Det är tyvärr så det är. Du kan inte bli blodgivare nu men kom tillbaka om kanske 5 år och kolla igen om den förändrats kan du göra.
Men vad fasiken var nu detta. Vad hände? Nu var jag ju helt nedslagen. Hur ska jag fixa mötet med chefen nu med denna besvikelse?
Usch, jag känner hur kinderna blivit våta. Var det verkligen så farligt att inte kunna bli blodgivare? Tydligen. Jag har tänkt det flera gånger men inte riktigt vågat. Men just nu var det utstrålningen som skulle fixas. Det måste gå att hitta ett sätt att få tillbaka energin igen. Tänk, tänk, tänk, tänk....
Jag ger mig ut till beatboxaren igen och ser om något intryck därifrån kan ge inspiration. Han ska börja köra igen och jag kollar hela beatet denna gången. Det är riktigt grymt och jag ska lägga upp klippet här eller på fb så fort jag fått tag på det som filmades.
Nu! Klockan är dags att binda ihop säcken. Hur uppfattades min vrickade ansökan egentligen? Inte lika galen ansökan jag skrivit som kvinnan jag läste om. Inte skriven på samma sätt men med klipp, klister, bilder mm?
Presentationsfasen och:
-Jag har varit inne här några gånger sen jag lämnade min cv och sökt dig. Trevligt att äntligen träffas! Jag lämnade ett rött kuvert. Du har kanske läst innehållet till och med?
-Ja, ja just det. Det har jag läst.
-Yes. Och det var helt spontant så jag förstår jag inte fått någon respons men efterson jag medvetet tänjt på gränserna så tänkte jag att ville jag följa upp, binda ihop säcken du vet och få höra hur domen låter.
-Ja, det är rätt. Man ska ligga på. Ja, jag kommer ju ihåg det. Det var annorlunda. Det stack ut, säger han med större ögon, ler och kliar sig i huvudet.
*Yes! Precis en sådan reaktion jag ville ha!*
-Ja, det var helt meningen att det skulle minnas. Men jag ville veta på vilket sätt det skulle kunna göra det. OM det var märkligt, konstigt, bra?
-Ja, den var bra var den.
Jag fortsätter att plocka bekräftelse ur den stackars trevlige, sympatiske butikschefen. Sedan kommer vi överens i mindre än en halv minuts kallprat om att associationer och aktivering av minnet är kanske halva grejen med cv. Han meddelar också strax därefter att han inte har något nu men eftersom det inte var mitt mål med det hela så känns mötet som en språngbräda i fortsatt sökande. Visst hade det varit en rolig händelse och boost för egot om jag knep några timmar på en arbetsplats där det inte fanns annons ute. Men mitt egentliga mål var eftersom av mitt tidigare spring i affären -med syfte att känna på klimatet- snappat upp att butikschefen var en noggrann, kompetent och omtyckt ledare så ville jag ha dennes reflektioner på mitt nytänkande.
Så. Slutsatsen av detta vänner. Var inte rädd för att vara för mycket i en cv. Om det känns bra att ta i och sen kunna försvara och hålla distans till det galna så kör på! De galna intrycken slätas ut då mötet med den eventuelle rekryteraren blir av då det blir tydligt att det är "en roll som spelats". Perspektivet vänds i mötet till en uppfattning om en kreativ, riskbenägen och självtänkande person som lagt ner tid och en summa. Detta säger sig själv att man då är intresserad av verksamheten. Ni har fått kontakten och intrycket blivit komplett. Efter det kan man återkomma med andra önskemål till rekryteraren om man tyckte det kändes som ett möte med utbyte av förståelse. Är man ihågkommen och associeras till vanligt förekommande händelser eller objekt så sitter det!
I morgon ska jag besöka finare restauranger och fråga om de skulle kunna orka med att ha en fd bonnatös i köket utan oro att hon äter upp all deras bregott.
Tata!! :D
Nu har yttrandefriheten i Sverige "äntligen" fått tag på sin svans som den så länge jagat
"Nu har yttrandefriheten i Sverige "äntligen" fått tag på sin svans som den så länge jagat... ...... .." Ja, jag citerar mig själv. Varför? Jo, för att påminna mig själv om att nu är cirkeln sluten och det är dags för reflektion kring hur lätt ringar skapas på vattnet.
Kanske kommer ett längre inlägg om denna tragiska och anmärkningsvärda händelse inom kort, för det är inte bara ett publikt självmord detta handlar om. Det är mycket större än så.
I år firar inte jag Halloween, och allt som hör där till, utan riktar min uppmärksamhet åt Allahelgonahelgen för reflektion och som en markering att jorden går inte under och jag smittas inte av melankoli om jag någon gång tittar på saker som händer med allvarligare perspektiv än vad jag brukar. Jag kanske tar med mig en korg godis till någon jag vet ofta är ensam och sitter där med. Eller så kanske jag sätter mig som jourhavande medmänniska på de forum jag är medlem i och verkligen bryr mig om hur andra mår. På något sätt kommer jag att finnas till för att glädja andra den helgen och att ha den inställningen känns väldigt bra.
Det är också en sällsyn men tacksam tajming att "Hämnden" med Persbrandt i huvudrollen, går nu på bio och får lysande betyg. Mentaliteten som pågår i den filmen -där finns något att reflektera kring. Där finns verkligheten och där finns balans.
I övrigt så har Susanne Bier, som gjort "Hämnden", som signum i sina övriga filmer att visa på det här med hur ringar sprids på vattnet med varje enskild människas handling, att ingenting är svart eller vitt och hur sammanflätat ett liv verkligen är med att annat. Hennes andra filmer är också väldigt, väldigt bra.
Lagen om tillgänglighet
-Där gick den enda starka glölampan till fotlampan -nu när jag skulle läsa ut sista kapitlen av "Wuthering Heights" -i lägenheten utan taklampa.
Den trevlige kioskägaren kanske säljer små ljusklot tänkte jag och sparkade åter in fötterna i mina 2 storlekar för stora le coq -som jag ovetandes om att jag hade för små fötter för, knatade runt i sommaren 2003. Japp. Kom på det hösten 2004 att; hey shit. Jag ser ut som en anka i dem här. Men va fan. Jag var tokkär sommaren 2003, samt att jag upptäckte den mycket fascinerande filmen "Mullholland Drive". Skor betydde bara motsatsen av att gå barfota den sommaren -sen plocka ja på med mig plånboken och gick de 28 stegen till kiosken:
-Hej igen du! Har du förresten några glölampor ja kan köpa? *Hade vart därinne, si så där, 13 min tidigare och köpt nötter*
-Hej! Nej, inte, inte. Den bara den inne jag använda. Inte andra.
-Ah, det är lugnt. Skulle bara kolla eftersom ja inte kikat runt riktigt sen du fick de nya varorna.
-Ja! Ursäkta.
-Ne, men. Inte ska du be om ursäkt för det *Jag får det där höne -och tuppliknade uttrycket i ansiktet vi människor kan få ibland* Du, vet du. Jag springer in te krogen och kollar. Ha det gött! Vi syns!
-Tack! Ursäkta!
Ja, ja. Jag vet hur det fungerar det där ursäktandet som följer med i slutet på en dialog, när en vill dra ner risken för att känna känslan av förlust -även fast denna känsla oftast är inbillad -då man inte kunnat tillgodose någons inbillade, eller verkliga behov.
En liten vindpust -denna första höstdag detta år -kommer med lite osammanhängande antydningar till mitt högra öra om kommunikation som tydligen pågår, människor emellan:
-Jåå, jå tåååååår eeän doåoå.
-A! Giööör duuu dä ru. Jå håår ännn tä i ...*Sen uppfattar jag inte så mycket mer. Jag är på väg in. Men gratis buskisteater har jag fortf. utanför dörrn; om jag skulle bli sugen.
-Halloj, hej! Du, nu ska vi se här. Glölampan gick hemma. Kan du hjälpa mig tror du? Jag undrar om jag kan få köpa en glölampa av er, om ni har någon över?
-Hähä. Ja, det är ingen extra glölampa vi har ser du. Vi har dem som redan sitter i här, och där, och där *jag sneglar på grabben två meter bort som står med sopen och figuren i sopa-golvet position och visst-har-jag-sett-glödlampor-i-förpackning-här-syn. Han börjar för ett ögonblick lura med blicken -ovanför sitt egentliga synfält, för att kunna se var han sopar.
Snubben vrider huvet och möter upp grabbens inzoomning -som syntes i ögonvrån -för att med blicken se till att hämta med sig hans ner för att sen lyfta sin egen för grabbens ska stanna där och betrakta borsten. Snubben sträcker sen triumfernade på ryggen, och glor i samma linje ett kort ögonblick, innan han vänder tillbaka sitt fokus mot mig:
-Du får ta och ge dig ut och leta efter ett ljushuvud.
-Jaha. Men det trodde ja att ja hade framför mig.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
En kompis har också börjat använda tvärtom-metoden och hon hade en alldeles lysande presentation om vad det handlar om:
- Om det redan går åt helvete att göra som man brukar göra, så kan man lika bra göra tvärtom. Det kan bara gå likadant som innan. Det kan inte gå sämre.
Oh, that´s fuckn beautiful, alright! Tilläggas ska också att: Det värsta som kan hända är att det bara kan gå likadant som innan. Men det kan inte gå sämre. Cheers on that one mate!
Del 1 av 3. Göteborgs Biljettkontrollanter: Ren Terapi.
Denna morgon så var jag i tid att lämna lägenheten för att hinna med spårvagnen och därmed komma i tid till naturkunskapslektionen. Hey baberiba. Kom jag inte sent förra veckan så missade jag lektionerna helt. Vad skönt att slippa tassa in i ett fullsatt klassrum, tänkte jag. Visa att man är lite vuxen äntligen.
Det som följer nu är en reaktion jag ska berätta om som de flesta nog varit med om men som är unika i sin situation där händelsen som utlöst reaktionen ser olika ut och upplevs olika starkt för oss, beroende på vad det är och hur mycket annat som ligger bakom vår stresströskel. Då vi blir fullkomligt överrumplade och löser, eller inte löser -beror på hur man ser det -situationen på ett sätt vårt psyke inte gillar i efterhand. Då hjärnan någon minut efter det hänt skapar sig en förvrängd bild av hur man ville det skulle sett ut istället, för det ska kännas lättare att härbärgera känslorna som kommer. Just det. Ånger. Ilska. Irritation. Något blir det i alla fall. Ögonblicket som bidragit till en något större reaktion än det vardagliga. Där vi inte riktigt fattar vad det var som hände. De upplevs i dåläget för sinnet som aningen overkliga. Olika mycket från person till person, givetvis. Men det gemensamma är ändå att någon, eller några gånger älta i huvudet: "Jag borde ju gjort så där!", "varför gjorde jag så!?", "Om jag bara hade gjort så där istället...."
Det stack till lite i axlarna. Ja, ne. Just det. Jag har ju stämplat. Anledningen till stickningarna var att när spårvagnen bromsat in bara någon hållplats från där jag gick på, så fick jag se dem! Dessa parasiter. Gestapo wannabees! Eller på tjötspråk: Ett gäng uniformerade biljettkontrollanter. Det brukar alltid spänna till lite i kroppen när jag ser dem där. Även fast jag är clean. Nu var jag clean.
Så stiger dem på en hållplats innan jag ska av. Mitt byte brukar vara precis på pricken att jag hinner med. Yes, så för att de inte ska stanna mig i dörren, precis då vagnen är framme, och jag ska slippa se mitt byte åka förbi -nu när jag i min skalle sett att jag kommer att sitta i klassrummet före 50% av alla elever rusat in -så söker jag upp en av biljettkontrollanterna så de får scanna fort för jag ska hinna av och med.
-Ursäkta, jag ska av nästa och vagnen brukar åka precis så kan du...
-Ja,visst
-Hur gammal är du?
-*Kvickt*24. *Inget märkvärdigt försök till ögonkontakt från hennes sida*
-Personnummer?
*En massa siffror bara börjar spruta i huvudet, utan någon som helst ordning. (Kanske var de blå på svart bakgrund. Varför blev det just de färgerna? Nej! Inte den analysen nu. Den hör till annat.) Helvetet! Matte... Äumn.. 83:a! Det måste bli äumn, hm..86! Nej, 87! Äumn är jag sommarbarn eller vinterbarn. 10 Oktober..
-Näe, jag är 27 alltså...
-Jaha
-Mm. Grejen är att jag försöker spara in mig på utgifter i nuläget. Aja. Vi går väl av då.
Fan, fan, fan, fan fan ta den orsaken som injicerade sanningsserum i min kropp alltså.
-Adress får jag be om då också. Jag ser redan här vad du heter.
-Snnhhlssgtn
-Jaha, och nummer?
-Vttn
-Augusti. Jaha. Det var alldeles nyss det.
-Vadå?
-Ja, det var ju alldelses nyss registrerat häääääärrrr.
-Ja, någon dag sen.
-Jo just det jaaaaaa.
-*Men ändra dig då, innan du begår tjänstefel!*
-Jaha, nej. 26. 27 är du nu ja.
-Mmm
-Ja, jag tänkte det var precis i vevan här. Men det är ju ett år du har åkt på ungdom ju.
-Mmm. Men alltså jag *Det måste ha att göra med att jag tycker att komma med ursäkter och nödlögner kan vara ännu jobbigare än att ta själva straffet. För det kliar så förbannat i kroppen då jag sätter igång och ska finna nödlösning. Jag hatar när det kliar i kroppen och gör vad som helst för att undvika den känslan. Men ändå hörde jag mig både gaffla och skeda om att ekonomin är botten just nu och bla bla bla. Kan jag inte få slippa den här gången. Blä, blä, blubb, bubbla, bubbla. Åh, vad jag störde mig på mig själv. Ursäkter. Fast i själva verket visste jag inte gränsen mellan vuxen och ungdomsåldern så det satt på pränt. Faktiskt. Jag laddar liksom bara på med det jag alltid gjort. -Ungdom? säger dem på pressbyrån när jag ska tanka på. Ja, folk säger mer än varannan gång att jag ser ut som 22 liksom, så jag säger -Japp. Men hursomhelst. Men det var för rörigt att plocka fram den informationen som argument just då. Och vad hade det hjälpt?*
-Men snälla. Den här gången bara? *Åhhhhh...*
-Är du missnöjd så kan du försöka överklaga.
-Jaha. Ja men jag klagar ju nu, så vad säger du? Ähä. Fasen. Du var rätt mycket längre än mig ändå. Ehhh...
-*Såg jag ta mig fan inte en smilgrop på en av Gestapo som stod bredvid medan jag ställde mig på tåspetsarna?*
Fortsättning följer.
Snygga bruds slipper fortkörningsböter. Jag får...bröd?
*Sökande blick och med ett tonläge a ´la Carrie i SATC över lastavsatsen -som är nästan lika hög som jag är kort :(
-Ursäkta mig. Hallå?
-Hej
-Hej! Ursäkta att jag stör men det luktade så väldigt gott och påminde om frukost med marmelad när jag gick förbi så jag undrar om jag skulle kunna, om det är möjligt alltså, att kunna köpa en påse bröd av er?
-Vänta lite
*Plockar fram plånboken synligt och fipplar med dragkedjan på den medan ryggen på den unge bagaren lämnar lasthöjden. En äldres kalaskula ersätter synfältet*
-Ja, hejsan hejsan!
-Hej! Ursäkta jag stör men det luktade så gott när jag gick förbi här så tänkte jag om jag kunde köpa en påse bröd till i morgon
-Vad vill du ha? Såna här?
*Tänk att du blir Idol-Anna Bergendahls skalle: Nej men åh! Har jag verkligen rätt att få vara häääär??? (Förlåt Anna :( Behövde låna den. Ja? Vem VET vem som läser din blogg? :/
-Åh, ja det blir jättefint. Det blir jätte, jättebra. Tack så snällt. Hur är läget då? Allt väl?
-Ja det är mycket fint, mycket fint, tack
-Åh, vad gött o höra
-Vänta lite
-Ok
*Det blir aldrig samma bröd att ta med hem som han pekat på :P*
-Här du får
-Åh, tack. Ser så gott ut! Hur mycket vill du ha?
-20 000
-Ne, men. Jag stog och skulle ta upp en tjuga *drar en andetag* -Jaha, då får det vara då *Trummar med fingrarna på plånboken och sänker huvudet*
-Ha ha. 20 000 kronor gratis jag menar
-Nej! Är det sant? Så stor rabatt har jag aldrig fått på något i mitt liv ju!
-Ahh. Vill du ha mer?
-Nej, tack. Du är för snäll. Det får räcka att du betalt mitt körkort.
-Haha! Brödet!
-Mer bröd? Aha. Men jag har ju fått två påsar av dig.
-Vänta
*Vad ska hända nu?*
-Så där. Gratis för dig.
-Men snälla du. Åh vad generöst. Tack så mycket. Vill du inte ha tjugan då?
-Ha en bra frukost. Mycket bröd nu!
-Tack! Ha det så fint.
Det var en jädra tajming att komma hem med 4 limpor en kväll denna sommar. Kontot tryter det sista nu för det blivit en hel del öl jag prioriterat framför middag :( Yes. It sucks men är det en sommar utan rutiner och utan tider att passa så fungerar inte hjärnan som den ska riktigt :P
Nu finns det bröd hela månaden! Jippie! Men förra veckan var jag hemma ett besök hos familjen i Dalsland. Innan jag skulle åka bil med pappa till Göteborg så hade han varit upp hos farmor och fått med sig en hel laddning med Dalslandskaka utan att jag visste detta, förrän vi satt i bilen på väg ner. Glädjen över lantbrödet i frysen hade nu blivit ett moraliskt och etiskt dilemma. Det skulle inte få plats! Vilket bröd skulle jag välja skulle få stanna i min frys och vilket skulle få gå :( Vem skulle man möta blicken med lite snyftigt nästa gång. Bagaren eller farmor? Dalslandskaka är det godaste som finns att äta -då det kommit i frysen fort efter bakning. Blir fort torrt annars. Lantbröd med en sådan där hård kant med brieost alltså.. ÅHHH! Inte vill man se mögel på sådant:(
Vilket I-landsproblem jag stog inför. Men så kom jag på det! Jag mindes att farmor sagt att bröd kan man tina och frysa om flera gånger om det inte hinner gå för lång tid emellan. Så låt gå! :D Jag tog ut lantbrödet och lade in Dalslandskakan ena dagen. Sen nästa dag tog jag ut Dalslandskakan och lade in lantbrödet och sen in men Farmors kakbröd igen. Det fanns en del likheter med att faktiskt baka bröd i denna syssla. In och ut ur ett skåp med lucka. In och ut ur ett skåp med en lucka. In och ja.... sådan fantasi får man då man inte lekte kök med de övriga barnen på förskolan :/ Men :( så glömde jag under några dagar nu senast att byta plats på brödet :O Så nu har lantbrödet varit ute ur frysen länge :( Tredje dagen i dag. Men! det kommer lösa sig :D För jag ska på middag snart. Oj! Det är NU!--ehhh så jag tar bara med mig det dit och så kan man toasta det och ha som tilltugg under kvällen och så får kompisarna rostat bröd på frukostbordet i helgen. Ska bara köpa en ost! Oj oj. Detta får gå snabbt. Middagen börjar klockan 17 :/ Något blev stressigt här. Puss! lr nåt. ahh..
Pest eller Kolera eller (Tandläkaren) eller ny Frisör!?
Då var det gjort! Min födelsedagspresent var pengar till ett salongbesök så jag kastade in mig själv till Noblesse -den frisörsalong jag brukar gå till men! utan att det var min ordinarie frisör som skulle klippa mig. Alltså jag skojar inte :P) För mig så är det värre att träffa en ny frisör än att laga hål hos tandläkaren -och notera att tandis måste kanske trycka in 2-3 sprutor i käften för att bedövningen ens ska verka på mig. Förra gången funkade inte ens det! :D Ja, ja... Du får la sätta igång ändå då... :(
I alla fall. På salongen. Hade ingen aning om att jag hade haft så slitet hår så att en frisör omedvetet kunde pressa fram en bekymmersrynka :( Efter jag lagt märke te hennes lilla grimagerande så mindes jag i helgen att håret hade fastnat under ryggen och hindrat mig från att resa mig upp från sängen. Där blev jag liggande en stund och gjorde nog något som såg ut som väldigt kassa situps. När denna minnesbubbla lämnade mig förstog jag att håret var så kluvet i hårtopparna så att de hade fungerat som kardborrar :(
Frågan är nu om jag är mer nöjd med att se ut som Jennifer Aniston på den tiden då man samlade ett gäng, köpte chips och kollade "Vänner" på rutin :/
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
SMS-konversation
Jag kan vara värdelös på klarspråk och tycka det är jättejobbigt :P) Folk tycker jag krånglar till saker i onödan men med detta svaret har jag bräckt en zon. Ha! :D
J: Höras? Jag ställde en fråga svara på den innan du ställer frågor ;)
S: Nej jag vill inte komma hem till dig för det ligger i luften att vår relation skulle handla om sex och jag vill inte ha sex med dig i nuläget kanske aldrig men jag vill vara kompis med dig för jag har träffat en jag tycker om sen vi prata senast. Klarspråk nog? :)
J: Visst är det enkelt ibland. Du börjar lära dig ;)
S: Hihi. Det var rätt kul men kändes ovant men ganska skönt ändå :P
Så kan det kännas att göra tvärtom ibland :) Inte bara obehagligt. Det kan kittla till lite ;)
Officiell Dagbok Take One
-Mamma!
*Inget svar*
-MAAAAMMAAAAA!!!
*Djup suck och lufsande steg*
-Men vad är det vännen? Vad är det som har hänt?
-ÅH! Den jävla ungen har varit i mitt rum igen och läst min dagbok! Kan ni inte skicka iväg henne på nåt jävla kollo så jag får slippa henne!
*Jordan Knight i NKOTB ger också full hals men från högtalarna*
-Nej, men vad säger du Olivia. Hur vet du att Kajsa har gjort det?
-Ah men ÅH! För den låg inte på samma ställe jag la den innan jag gick till skolan kanske?
-Åh, säger du det! Men tror du inte hunden kan ha letat reda på den då?
Haha. I dom här tongångarna gick det i alla fall en eller två gånger på 80-talet i de flesta hem där det bodde fler än en unge. Den irriterande lillsyrran eller lillbrorsan var ett ständigt hot mot tonåringens integritet för hon eller han kunde närsomhelst norpa tag på den bedyrade dagboken. Vart fan tog den bevarelsedriften vägen nu när skitungen vuxit upp och är ur vägen? Handlade de gnisslande tandställningarna och utbrotten på de stackars knattarna bara om att hitta en syndabock? Inte försiktighet kring privatlivet alls med tanke på att det idag börjar bli en norm att delge sitt liv -bara 25 år seanre? Så klart är det inte samma sak att blogga som att skriva dagbok men det som en gång är skrivet och inte blir raderat går ju att läsa av andra. Om det ligger i oss människors natur att hitta en syndabock är det egentligen privatlivet som är viktigt då eller är det dagens teknik och individualism som gjort att integritet inte längre ligger i prioriet? Inte tänker vi på att det kanske var mamman som läste dagboken -och inte skitungen i familjen -likaså att vi inte vet vem som läser våran blogg? Ja, inte vet jag vad jag försöker säga riktigt här för någon slags dyslexi har jag nog :P för jag kan ha jädra problem med meningsbyggnader och att få ut saker jag har i huvudet förståeliga på text :) Men snart så har jag klarat mig igenom komvux med betyg jag hittills är nöjd med så då borde det la gå att greja ihop ett samband här också :P utan att lägga 5 timmar på att formulera om en text, (Ahhh, det börjar nästan gå åt det hållet nu. Men det kommer inte hända igen :) som ja annars får göra och ska det ta sådan tid så får detta med att blogga kvitta men det vill jag inte så det får bli lite komsi komsa eller vad det heter :) Men att jag hållt på och tassat kring frågan om människan av sin natur verkligen VILL dölja vem den är och om det ligger försvarsmekanismer bakom då hon plötsligt inte vill det, så långt är det klart :D En av våra starkare drivkrafter kanske ligger i att bli förstådda och genom dagens teknik så får vi svårare att dölja vilka vi är -om vi nu då VILL dölja det, då förstås :) -men i gengäld kan vi lära oss mer om hur människans behov verkligen ser ut. Nepp. Nu ska jag avsluta med en pedagogisk konversation pappa och tonårsdotter emellan så ni landar på jorden igen, så är ni varmt välkomna tillbaka senare om ni vill det :) Tack för påhälsningen! :D
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
-Jag glömde köpa mjölk Isabella.
- Va!?
-Ja, jag glömde det.
-Men åh! Orka...
-Ja, ja. Men ska jag åka och köpa mjölk då?
-Nej, alltså jag vet inte. Åh! Jag är på det där humöret att jag inte kan bestämma mig vad jag vill.
-Aha. Okej. Men om jag säger så här så kanske det blir lättare för dig att bestämma dig. Tror du att du ÖVERLEVER utan mjölk tills i morgon klockan 11?
