Del 1 av 3. Göteborgs Biljettkontrollanter: Ren Terapi.
Ja, har jag inte blivit skjuten ännu för mina värderingar och hur jag reflekterar så lär jag bli det nu. Jag tar det från början:
Denna morgon så var jag i tid att lämna lägenheten för att hinna med spårvagnen och därmed komma i tid till naturkunskapslektionen. Hey baberiba. Kom jag inte sent förra veckan så missade jag lektionerna helt. Vad skönt att slippa tassa in i ett fullsatt klassrum, tänkte jag. Visa att man är lite vuxen äntligen.
Det som följer nu är en reaktion jag ska berätta om som de flesta nog varit med om men som är unika i sin situation där händelsen som utlöst reaktionen ser olika ut och upplevs olika starkt för oss, beroende på vad det är och hur mycket annat som ligger bakom vår stresströskel. Då vi blir fullkomligt överrumplade och löser, eller inte löser -beror på hur man ser det -situationen på ett sätt vårt psyke inte gillar i efterhand. Då hjärnan någon minut efter det hänt skapar sig en förvrängd bild av hur man ville det skulle sett ut istället, för det ska kännas lättare att härbärgera känslorna som kommer. Just det. Ånger. Ilska. Irritation. Något blir det i alla fall. Ögonblicket som bidragit till en något större reaktion än det vardagliga. Där vi inte riktigt fattar vad det var som hände. De upplevs i dåläget för sinnet som aningen overkliga. Olika mycket från person till person, givetvis. Men det gemensamma är ändå att någon, eller några gånger älta i huvudet: "Jag borde ju gjort så där!", "varför gjorde jag så!?", "Om jag bara hade gjort så där istället...."
Det stack till lite i axlarna. Ja, ne. Just det. Jag har ju stämplat. Anledningen till stickningarna var att när spårvagnen bromsat in bara någon hållplats från där jag gick på, så fick jag se dem! Dessa parasiter. Gestapo wannabees! Eller på tjötspråk: Ett gäng uniformerade biljettkontrollanter. Det brukar alltid spänna till lite i kroppen när jag ser dem där. Även fast jag är clean. Nu var jag clean.
Så stiger dem på en hållplats innan jag ska av. Mitt byte brukar vara precis på pricken att jag hinner med. Yes, så för att de inte ska stanna mig i dörren, precis då vagnen är framme, och jag ska slippa se mitt byte åka förbi -nu när jag i min skalle sett att jag kommer att sitta i klassrummet före 50% av alla elever rusat in -så söker jag upp en av biljettkontrollanterna så de får scanna fort för jag ska hinna av och med.
-Ursäkta, jag ska av nästa och vagnen brukar åka precis så kan du...
-Ja,visst
-Hur gammal är du?
-*Kvickt*24. *Inget märkvärdigt försök till ögonkontakt från hennes sida*
-Personnummer?
*En massa siffror bara börjar spruta i huvudet, utan någon som helst ordning. (Kanske var de blå på svart bakgrund. Varför blev det just de färgerna? Nej! Inte den analysen nu. Den hör till annat.) Helvetet! Matte... Äumn.. 83:a! Det måste bli äumn, hm..86! Nej, 87! Äumn är jag sommarbarn eller vinterbarn. 10 Oktober..
-Näe, jag är 27 alltså...
-Jaha
-Mm. Grejen är att jag försöker spara in mig på utgifter i nuläget. Aja. Vi går väl av då.
Fan, fan, fan, fan fan ta den orsaken som injicerade sanningsserum i min kropp alltså.
-Adress får jag be om då också. Jag ser redan här vad du heter.
-Snnhhlssgtn
-Jaha, och nummer?
-Vttn
-Augusti. Jaha. Det var alldeles nyss det.
-Vadå?
-Ja, det var ju alldelses nyss registrerat häääääärrrr.
-Ja, någon dag sen.
-Jo just det jaaaaaa.
-*Men ändra dig då, innan du begår tjänstefel!*
-Jaha, nej. 26. 27 är du nu ja.
-Mmm
-Ja, jag tänkte det var precis i vevan här. Men det är ju ett år du har åkt på ungdom ju.
-Mmm. Men alltså jag *Det måste ha att göra med att jag tycker att komma med ursäkter och nödlögner kan vara ännu jobbigare än att ta själva straffet. För det kliar så förbannat i kroppen då jag sätter igång och ska finna nödlösning. Jag hatar när det kliar i kroppen och gör vad som helst för att undvika den känslan. Men ändå hörde jag mig både gaffla och skeda om att ekonomin är botten just nu och bla bla bla. Kan jag inte få slippa den här gången. Blä, blä, blubb, bubbla, bubbla. Åh, vad jag störde mig på mig själv. Ursäkter. Fast i själva verket visste jag inte gränsen mellan vuxen och ungdomsåldern så det satt på pränt. Faktiskt. Jag laddar liksom bara på med det jag alltid gjort. -Ungdom? säger dem på pressbyrån när jag ska tanka på. Ja, folk säger mer än varannan gång att jag ser ut som 22 liksom, så jag säger -Japp. Men hursomhelst. Men det var för rörigt att plocka fram den informationen som argument just då. Och vad hade det hjälpt?*
-Men snälla. Den här gången bara? *Åhhhhh...*
-Är du missnöjd så kan du försöka överklaga.
-Jaha. Ja men jag klagar ju nu, så vad säger du? Ähä. Fasen. Du var rätt mycket längre än mig ändå. Ehhh...
-*Såg jag ta mig fan inte en smilgrop på en av Gestapo som stod bredvid medan jag ställde mig på tåspetsarna?*
Fortsättning följer.
Denna morgon så var jag i tid att lämna lägenheten för att hinna med spårvagnen och därmed komma i tid till naturkunskapslektionen. Hey baberiba. Kom jag inte sent förra veckan så missade jag lektionerna helt. Vad skönt att slippa tassa in i ett fullsatt klassrum, tänkte jag. Visa att man är lite vuxen äntligen.
Det som följer nu är en reaktion jag ska berätta om som de flesta nog varit med om men som är unika i sin situation där händelsen som utlöst reaktionen ser olika ut och upplevs olika starkt för oss, beroende på vad det är och hur mycket annat som ligger bakom vår stresströskel. Då vi blir fullkomligt överrumplade och löser, eller inte löser -beror på hur man ser det -situationen på ett sätt vårt psyke inte gillar i efterhand. Då hjärnan någon minut efter det hänt skapar sig en förvrängd bild av hur man ville det skulle sett ut istället, för det ska kännas lättare att härbärgera känslorna som kommer. Just det. Ånger. Ilska. Irritation. Något blir det i alla fall. Ögonblicket som bidragit till en något större reaktion än det vardagliga. Där vi inte riktigt fattar vad det var som hände. De upplevs i dåläget för sinnet som aningen overkliga. Olika mycket från person till person, givetvis. Men det gemensamma är ändå att någon, eller några gånger älta i huvudet: "Jag borde ju gjort så där!", "varför gjorde jag så!?", "Om jag bara hade gjort så där istället...."
Det stack till lite i axlarna. Ja, ne. Just det. Jag har ju stämplat. Anledningen till stickningarna var att när spårvagnen bromsat in bara någon hållplats från där jag gick på, så fick jag se dem! Dessa parasiter. Gestapo wannabees! Eller på tjötspråk: Ett gäng uniformerade biljettkontrollanter. Det brukar alltid spänna till lite i kroppen när jag ser dem där. Även fast jag är clean. Nu var jag clean.
Så stiger dem på en hållplats innan jag ska av. Mitt byte brukar vara precis på pricken att jag hinner med. Yes, så för att de inte ska stanna mig i dörren, precis då vagnen är framme, och jag ska slippa se mitt byte åka förbi -nu när jag i min skalle sett att jag kommer att sitta i klassrummet före 50% av alla elever rusat in -så söker jag upp en av biljettkontrollanterna så de får scanna fort för jag ska hinna av och med.
-Ursäkta, jag ska av nästa och vagnen brukar åka precis så kan du...
-Ja,visst
-Hur gammal är du?
-*Kvickt*24. *Inget märkvärdigt försök till ögonkontakt från hennes sida*
-Personnummer?
*En massa siffror bara börjar spruta i huvudet, utan någon som helst ordning. (Kanske var de blå på svart bakgrund. Varför blev det just de färgerna? Nej! Inte den analysen nu. Den hör till annat.) Helvetet! Matte... Äumn.. 83:a! Det måste bli äumn, hm..86! Nej, 87! Äumn är jag sommarbarn eller vinterbarn. 10 Oktober..
-Näe, jag är 27 alltså...
-Jaha
-Mm. Grejen är att jag försöker spara in mig på utgifter i nuläget. Aja. Vi går väl av då.
Fan, fan, fan, fan fan ta den orsaken som injicerade sanningsserum i min kropp alltså.
-Adress får jag be om då också. Jag ser redan här vad du heter.
-Snnhhlssgtn
-Jaha, och nummer?
-Vttn
-Augusti. Jaha. Det var alldeles nyss det.
-Vadå?
-Ja, det var ju alldelses nyss registrerat häääääärrrr.
-Ja, någon dag sen.
-Jo just det jaaaaaa.
-*Men ändra dig då, innan du begår tjänstefel!*
-Jaha, nej. 26. 27 är du nu ja.
-Mmm
-Ja, jag tänkte det var precis i vevan här. Men det är ju ett år du har åkt på ungdom ju.
-Mmm. Men alltså jag *Det måste ha att göra med att jag tycker att komma med ursäkter och nödlögner kan vara ännu jobbigare än att ta själva straffet. För det kliar så förbannat i kroppen då jag sätter igång och ska finna nödlösning. Jag hatar när det kliar i kroppen och gör vad som helst för att undvika den känslan. Men ändå hörde jag mig både gaffla och skeda om att ekonomin är botten just nu och bla bla bla. Kan jag inte få slippa den här gången. Blä, blä, blubb, bubbla, bubbla. Åh, vad jag störde mig på mig själv. Ursäkter. Fast i själva verket visste jag inte gränsen mellan vuxen och ungdomsåldern så det satt på pränt. Faktiskt. Jag laddar liksom bara på med det jag alltid gjort. -Ungdom? säger dem på pressbyrån när jag ska tanka på. Ja, folk säger mer än varannan gång att jag ser ut som 22 liksom, så jag säger -Japp. Men hursomhelst. Men det var för rörigt att plocka fram den informationen som argument just då. Och vad hade det hjälpt?*
-Men snälla. Den här gången bara? *Åhhhhh...*
-Är du missnöjd så kan du försöka överklaga.
-Jaha. Ja men jag klagar ju nu, så vad säger du? Ähä. Fasen. Du var rätt mycket längre än mig ändå. Ehhh...
-*Såg jag ta mig fan inte en smilgrop på en av Gestapo som stod bredvid medan jag ställde mig på tåspetsarna?*
Fortsättning följer.
Kommentarer
Trackback
