Det finns, tro det eller ej, någon därute som sett mig aktiv i flera musikaliska sammanhang....och med Britta! Var var jag!?
Marklandsgatan, 15:37
*6 minuter kvar till 3:an kommer. Ja, ja. Det är ingen längre tid.*
Efter att jag dragit upp dragkedjan, då jag kommit på att det inte alls var vårväder idag, fångar två samtalande tjejer min uppmärksamhet. Den av dem som riktar ansiktet i mitt synhåll -vi stöter snabbt blick med varandra och sen inte mer med det - Men! Ovetandes, pratandes på med sin vän så har detta korta utbyte av blick gett mig en aha-upplevelse. Smidigt som katten, för jag fötterna närmare för att hitta ett tillfälle att bli accepterad som tredjepart. Vem är detta? Jag minns något bra och sympatiskt.
-Hej, ursäkta mig om jag stör men jag har stått och tittat på dig nu och försökt placera var jag sett dig förut. Jag känner igen dig, vet du.
*Jag möts av en någotsånär igenkännande blick och kikar till hennes väns uttryck om jag är accepterad i mitt utfall. Jag är så säker på att jag träffat en av dessa tidigare så jag kan inte låta bli att utforska i detta.*
-Hej, ja....
-Känner du möjligen igen mig?
-Ja, det gör jag nog. Är det inte du som var på ..hemma hos... (Hon nämner ett tjej och ett killnamn)? För ett litet tag sen?
-Härborta? Njaeee. Ne... Det har jag inte varit på något härborta.
-Alldeles här borta hos Britta?
-Mnja... ne. Britta vet jag inte...
-Jaha, nej, för jag trodde det var du som var med på...
-Neee, inte här...Har du gått på Wendelsberg? *Det var det första stället jag tänkte på då jag fick ögon på´na.*
-*Skakar med huvudet.* Neeeej....
-Nehe..Café, jobbat? Hemtjänsten?
-Mm-mm.. *skakar igen*
-För det är något här... Äumn, har du...gått på...
-Men Marita. Marita och Christian?
-Ahhhh...Marita, ja. Men Christian vet jag inte. Ne...Marita känner jag en men hennes heter Tomas...Neeeee... Har du gått på Studium?
-*Shakiiiing, shaaaaaking...*
-Har du haft längre hår förut? *Hon har mössa. Men det är egentligen irrelevant. Det är rösten, blicken och nedre partiet i kombination som fått mitt fokus*
-Ja, lite.
-Mmm...
-Och inget café?
-Nej. Hur länge kan det ha varit sen då. Det känns som ganska så nyligen...
-Mnja, nyligen. Så där runt 4 år sen *tänker jag...*
-Nej, tidigare väl, har jag för mig? Men är det inte du som varit hemma hos Britta då? Här borta? *Hon vänder sig ett fjärdedelsvarv och pekar*
-*Britta igen...känner jag en Britta!?? Vem är min dubbelgångare i detta Göteborgsstad? Vad har hon som inte jag har...Hur ser hon ut…*
Jag vänder mig mot hennes vän och ser om jag kan få något intryck därifrån. Ingenting. Inget minne alls...
-Jag är så säker på att jag känner igen henne här förstår du... Ska du med 3:an?
-Ja
-Ja, då kanske vi kan fortsätta lirka i det här en stund till då kankse.
-Ja
3:an stannar till och vi går på vagnen.
-Men du har väl gått på Studium för ett tag sen?
*Hon frågar sin vän*
-Ja, det har jag.
*Hm, men hennes vän kan jag inte alls placera. Mitt fotominne när det gäller ansikten... -Ska det svika mig helt ska det visa sig?
-Aja...Men DU har inte gått på Studium?
-Neeee...
-Men alltså, jag är så säker...
Med sin vän byter hon några ord om hur vägen ska åkas härnäst. Jag ställer mig och stirrar på henne...snällt...
-Hur långt ska ni åka?
-Ja, vi ska väl ...hur var det kan man åka med den här dit bort? Åker den långa vägen eller?
-Man kan byta och ta elvan.
Och nu fokus på den andra.
-Du har gått på Studium alltså? Vuxenutbildningen i Majorna, härborta?
-Va? Nej. Inte vuxenutbildning. Jag har boxats på Studium.
-Jaha, finns det något som heter det med? För jag kände inte igen dig heller, förstår du. Ja, nej boxning har det inte blivit mycket...
Jag vänder mig tillbaka till tjejen jag i mitt lille huvud vill kunna placera och sedan meddela henne vad jag ser!
-Har du vart ute på krogen mycket?
-Nej, inte alls. Går inte på krogen så mycket.
-Nej, inte jag heller. Nu mer...Då var det kanske inte det då...
*-Åh, vad detta kliars, kliar, kliar!*
Spårvagnen stannar på den hållplats jag misstänker är där den mystiska stämningen kommer att brytas. Jag känner känslan av förlust knacka mig på tinningen..måste fråga…
-Skulle du vilja byta nummer med mig? Det kanske kommer att lossna. För ni ska gå av nu va?
-Ja, hon ska gå av. Jag kan åka dit bort där man byter till 11:an.
-Ja, ok. *Yes!*
-Hm, men... inte Wendelsberg alltså? För det var det första jag tänkte då jag såg dig.* Varför just Wendelsberg igen?...*
-Neeee. Men vad är Wendelsberg?
-Det är en skola med skådespelarutbildning i Mölnlycke. Och lite annan utbildning, allmäna ämnen, psykologi med mera..
-Aja, men kan inte du ha träffat Erika då kanske? Hon håller på med skådespeleri.
-Mnja, inte på Wendelsberg i så fall. För där läste jag andra ämnen. Samhäll med mera.. Inte samma klass..Är du väldigt lik hon Erika menar du?
-Nej, men jag tänkte på om.. Men vänta nu vet jag. Det är väl du med gitarren?
*-Va i helskotta var det som hände nu då!? Har jag spelat GITARR för folk? Stackars dem! Eller kan jag spela?*
Konstiga tankar om mig själv på scen med en gitarr, utan att jag var där, åker igenom min skalle. Jag vill säga: Jajjemen! Det är jag med gitarren! Där har vi det! -för jag har alltid sett mig som en som ska spela gitarr. Och jag har tänkt på det. Alltså, så kanske jag kan spela det också!? Men så kommer verkligheten tillbaka...
-Neeeeej.. inte gitarr...
-Men hemtjänsten då?
-* Hon suckar, ha ha!* Det finns en kvinna jag är hemma hos en del härborta som har hemtjänst hemma hos sig. Kanske vid ett sånt tillfälle om du jobbat i hemtjänsten?
Med hela lungkapaciteten igång, suckar jag djupt och högt inombords utan att det märks. Ska det gå att komma på detta någongång? Plötsligt så reflekterar jag över vilket trevligt samtal vi har trots allt och vilken trevlig tjej det är jag har framför mig. Som delar mitt intresse över att komma på detta och som känner igen något med mig också!
Jag minns en kvinna jag fick syn på i en buss för något år sedan. Kände tydligt igen henne och inledde liknande konversation mellan oss. Men där kände inte den kvinnan igen MIG! Så jag var väl bara trött eller kraftigt bakfull just då. Det visade sig senare att det var en tidigare, ganska så känd skådespelerska jag hade mött på så där var det mysteriet löst!
- Om man kunde kolla i mobilen om vi ringt varann någon gång.
-Ja...*Jag är lite väck. Mitt liv går på ultrarapid inne i verksamheten.. ( som faktiskt bara är en relatvit stor geléklump! Hur är det möjligt...)
-Har du jobbat i kassa?
-*Ännu en skakning*
-Men vänta nu. Jag hör värmländska...
-Ja, jag bryter på värmländska emellanåt.. dalsländska också.. *Are we gonna hit it now!??*
-Men samba... det är väl du som spelade trummor!?
-*Åh, herregud! Vad sa hon???? Trummor!? Har jag spelat trummor OCKSÅ utan att vara där!? Har jag vart med i ett band utan att veta om det???*
Intryck rörs ihop i en salig röra och det börjar kännas som att jag agerar i en David Lynch film. Det är ett riktigt coolt, surrealistiskt upplevelsetillstånd jag är med om i nuläget. Kan vår kropp vandra iväg med oss utan vårt medvetande emellanåt och fatta tag i instrumnet? Nej, nej... det går ju inte!
Den paranormala agendan har slagits upp men jag tvingar snabbt bort den. Kanske har jag vid något tillfälle, tokfull, försökt skapa vacker melodi med ett slagverk någongång. Tjejen här har varit närvarande samtidigt som det hörts musik från annat håll och hon har själv varit i duperpackad!.... Måste tänka här i fall hon ska av snart. Jag minns ju inga trummor! Så börjar den filosofiska boken vibrera. Av en kraftig pust börjar det vandra i papprena...
Jag kan aldrig bli nog fascinerad av hur vi minns, tolkar och uppfattar vår omgivning, beroende på vad den "medvetet" byggs upp -och fylls med samt hur det är med det som har möjlighet att studsa in i vår uppfattning då vi är mottagliga. Fungerar den surrealistiska uppfattningen som ett hörn i allt det verkliga? Då det overkliga intrycket kommer i vår sfär är det så vår uppfattning blir komplett, då det overkliga utgör funktionen av vad ett hörn gör för att flera dimensioner ska utgöra en ny effekt? Vad skulle det verkliga vara och hur skulle det se om det inte fick ett utbyte av det drömlika? Vilken funktion har det drömlika FÖR det verkliga?
Vi har kommit till korsen mot Jaegerdorffsplatsen. *Åh!* Jag tappar lite av intensiteten. Tänk om jag har tokfel ändå? Men det är ju DEN där aha-känslan... Kan inte vara fel detta...Kanske är det tvärtom? Att det är hon som har en dubbelgångare eller hon som minns mig fel och hennes intresse för att reda ut detta göder mitt sökande och associerande för jag börjat tycka det helt enkelt är en trevlig människa jag byter ord med. Har det utvecklats till något det inte varit, fast det blivit något nytt?
Jag är inte i mitt esse av brainstorming för tillfället. Finns mycket annat som rör sig däruppe så bara en del, eventuella, "självklarheter" kommer till uttryck.
-Känner du någon som heter Elaine? Hon bodde i kortedala ett tag?
-Nej, men det låter bekant...
-Jaså, det gör det? Känner du en Johan Berg?
-Nej.
-Är du nyinflyttad i Göteborg? För jag tänkte att om du inte bott här så länge kan man stryka vissa grejer..
Hon är inte nyinflyttad. Nehej, nej, nej...
-Andy? Andrew Coleman?
-*Shaky, shaky!*
-Men kan vi inte ha setts på krogen något tillfälle då för 100 dagar sen?
-Skulle vi väl kunna...*knystar jag fram* Men jag är säker på att det är under ett mer betydande sammahang vi träffats.
-*Nu ska jag snart av. Vad ser hon ut att heta? ...*
-Heter du Susanne?
-Nej, jag heter Jenny.
-Jaja, Jenny. Hm, och jag heter Sandra...
-Sandra!?
-Ja?...*Fick hon upp något där nu????*
Hennes uttryck försvinner lika snabbt som det kom. Pyttsan!
-Men om du vågar att byta nummer med mig så kan vi väl kolla vidare på detta senare. Jag ska ju av om två hållplatser här.
-Ja, vi kan ju kolla våra mobiler och se i listan över slagna nummer om vi ringt varandra någongång.
-Ja. *Det är ju som det alltid är. Förra veckan raderade jag ett dussintals nummer i mobilen. Åh, tänk om...Men möjligt det kan ligga kvar i den "dolda listan" -som det i af gör på Sony Ericsson-mobiler*
Vi slår varandras nummer på mobilerna.
Nada!
Innan spårvagnen stannar på hållplatsen jag ska av så ger jag henne adressen till min blogg. Jag tycker detta var ett roligt och spännande möte och ville dela med mig av det så hon också kunde se det i ett annat perspektiv. Nu får vi se! Vad som hända skall... Det biter fortfarande i tinningen på mig att inte fått ordning på detta... "Time will tell", som en vän ALLTID säger :D
*6 minuter kvar till 3:an kommer. Ja, ja. Det är ingen längre tid.*
Efter att jag dragit upp dragkedjan, då jag kommit på att det inte alls var vårväder idag, fångar två samtalande tjejer min uppmärksamhet. Den av dem som riktar ansiktet i mitt synhåll -vi stöter snabbt blick med varandra och sen inte mer med det - Men! Ovetandes, pratandes på med sin vän så har detta korta utbyte av blick gett mig en aha-upplevelse. Smidigt som katten, för jag fötterna närmare för att hitta ett tillfälle att bli accepterad som tredjepart. Vem är detta? Jag minns något bra och sympatiskt.
-Hej, ursäkta mig om jag stör men jag har stått och tittat på dig nu och försökt placera var jag sett dig förut. Jag känner igen dig, vet du.
*Jag möts av en någotsånär igenkännande blick och kikar till hennes väns uttryck om jag är accepterad i mitt utfall. Jag är så säker på att jag träffat en av dessa tidigare så jag kan inte låta bli att utforska i detta.*
-Hej, ja....
-Känner du möjligen igen mig?
-Ja, det gör jag nog. Är det inte du som var på ..hemma hos... (Hon nämner ett tjej och ett killnamn)? För ett litet tag sen?
-Härborta? Njaeee. Ne... Det har jag inte varit på något härborta.
-Alldeles här borta hos Britta?
-Mnja... ne. Britta vet jag inte...
-Jaha, nej, för jag trodde det var du som var med på...
-Neee, inte här...Har du gått på Wendelsberg? *Det var det första stället jag tänkte på då jag fick ögon på´na.*
-*Skakar med huvudet.* Neeeej....
-Nehe..Café, jobbat? Hemtjänsten?
-Mm-mm.. *skakar igen*
-För det är något här... Äumn, har du...gått på...
-Men Marita. Marita och Christian?
-Ahhhh...Marita, ja. Men Christian vet jag inte. Ne...Marita känner jag en men hennes heter Tomas...Neeeee... Har du gått på Studium?
-*Shakiiiing, shaaaaaking...*
-Har du haft längre hår förut? *Hon har mössa. Men det är egentligen irrelevant. Det är rösten, blicken och nedre partiet i kombination som fått mitt fokus*
-Ja, lite.
-Mmm...
-Och inget café?
-Nej. Hur länge kan det ha varit sen då. Det känns som ganska så nyligen...
-Mnja, nyligen. Så där runt 4 år sen *tänker jag...*
-Nej, tidigare väl, har jag för mig? Men är det inte du som varit hemma hos Britta då? Här borta? *Hon vänder sig ett fjärdedelsvarv och pekar*
-*Britta igen...känner jag en Britta!?? Vem är min dubbelgångare i detta Göteborgsstad? Vad har hon som inte jag har...Hur ser hon ut…*
Jag vänder mig mot hennes vän och ser om jag kan få något intryck därifrån. Ingenting. Inget minne alls...
-Jag är så säker på att jag känner igen henne här förstår du... Ska du med 3:an?
-Ja
-Ja, då kanske vi kan fortsätta lirka i det här en stund till då kankse.
-Ja
3:an stannar till och vi går på vagnen.
-Men du har väl gått på Studium för ett tag sen?
*Hon frågar sin vän*
-Ja, det har jag.
*Hm, men hennes vän kan jag inte alls placera. Mitt fotominne när det gäller ansikten... -Ska det svika mig helt ska det visa sig?
-Aja...Men DU har inte gått på Studium?
-Neeee...
-Men alltså, jag är så säker...
Med sin vän byter hon några ord om hur vägen ska åkas härnäst. Jag ställer mig och stirrar på henne...snällt...
-Hur långt ska ni åka?
-Ja, vi ska väl ...hur var det kan man åka med den här dit bort? Åker den långa vägen eller?
-Man kan byta och ta elvan.
Och nu fokus på den andra.
-Du har gått på Studium alltså? Vuxenutbildningen i Majorna, härborta?
-Va? Nej. Inte vuxenutbildning. Jag har boxats på Studium.
-Jaha, finns det något som heter det med? För jag kände inte igen dig heller, förstår du. Ja, nej boxning har det inte blivit mycket...
Jag vänder mig tillbaka till tjejen jag i mitt lille huvud vill kunna placera och sedan meddela henne vad jag ser!
-Har du vart ute på krogen mycket?
-Nej, inte alls. Går inte på krogen så mycket.
-Nej, inte jag heller. Nu mer...Då var det kanske inte det då...
*-Åh, vad detta kliars, kliar, kliar!*
Spårvagnen stannar på den hållplats jag misstänker är där den mystiska stämningen kommer att brytas. Jag känner känslan av förlust knacka mig på tinningen..måste fråga…
-Skulle du vilja byta nummer med mig? Det kanske kommer att lossna. För ni ska gå av nu va?
-Ja, hon ska gå av. Jag kan åka dit bort där man byter till 11:an.
-Ja, ok. *Yes!*
-Hm, men... inte Wendelsberg alltså? För det var det första jag tänkte då jag såg dig.* Varför just Wendelsberg igen?...*
-Neeee. Men vad är Wendelsberg?
-Det är en skola med skådespelarutbildning i Mölnlycke. Och lite annan utbildning, allmäna ämnen, psykologi med mera..
-Aja, men kan inte du ha träffat Erika då kanske? Hon håller på med skådespeleri.
-Mnja, inte på Wendelsberg i så fall. För där läste jag andra ämnen. Samhäll med mera.. Inte samma klass..Är du väldigt lik hon Erika menar du?
-Nej, men jag tänkte på om.. Men vänta nu vet jag. Det är väl du med gitarren?
*-Va i helskotta var det som hände nu då!? Har jag spelat GITARR för folk? Stackars dem! Eller kan jag spela?*
Konstiga tankar om mig själv på scen med en gitarr, utan att jag var där, åker igenom min skalle. Jag vill säga: Jajjemen! Det är jag med gitarren! Där har vi det! -för jag har alltid sett mig som en som ska spela gitarr. Och jag har tänkt på det. Alltså, så kanske jag kan spela det också!? Men så kommer verkligheten tillbaka...
-Neeeeej.. inte gitarr...
-Men hemtjänsten då?
-* Hon suckar, ha ha!* Det finns en kvinna jag är hemma hos en del härborta som har hemtjänst hemma hos sig. Kanske vid ett sånt tillfälle om du jobbat i hemtjänsten?
Med hela lungkapaciteten igång, suckar jag djupt och högt inombords utan att det märks. Ska det gå att komma på detta någongång? Plötsligt så reflekterar jag över vilket trevligt samtal vi har trots allt och vilken trevlig tjej det är jag har framför mig. Som delar mitt intresse över att komma på detta och som känner igen något med mig också!
Jag minns en kvinna jag fick syn på i en buss för något år sedan. Kände tydligt igen henne och inledde liknande konversation mellan oss. Men där kände inte den kvinnan igen MIG! Så jag var väl bara trött eller kraftigt bakfull just då. Det visade sig senare att det var en tidigare, ganska så känd skådespelerska jag hade mött på så där var det mysteriet löst!
- Om man kunde kolla i mobilen om vi ringt varann någon gång.
-Ja...*Jag är lite väck. Mitt liv går på ultrarapid inne i verksamheten.. ( som faktiskt bara är en relatvit stor geléklump! Hur är det möjligt...)
-Har du jobbat i kassa?
-*Ännu en skakning*
-Men vänta nu. Jag hör värmländska...
-Ja, jag bryter på värmländska emellanåt.. dalsländska också.. *Are we gonna hit it now!??*
-Men samba... det är väl du som spelade trummor!?
-*Åh, herregud! Vad sa hon???? Trummor!? Har jag spelat trummor OCKSÅ utan att vara där!? Har jag vart med i ett band utan att veta om det???*
Intryck rörs ihop i en salig röra och det börjar kännas som att jag agerar i en David Lynch film. Det är ett riktigt coolt, surrealistiskt upplevelsetillstånd jag är med om i nuläget. Kan vår kropp vandra iväg med oss utan vårt medvetande emellanåt och fatta tag i instrumnet? Nej, nej... det går ju inte!
Den paranormala agendan har slagits upp men jag tvingar snabbt bort den. Kanske har jag vid något tillfälle, tokfull, försökt skapa vacker melodi med ett slagverk någongång. Tjejen här har varit närvarande samtidigt som det hörts musik från annat håll och hon har själv varit i duperpackad!.... Måste tänka här i fall hon ska av snart. Jag minns ju inga trummor! Så börjar den filosofiska boken vibrera. Av en kraftig pust börjar det vandra i papprena...
Jag kan aldrig bli nog fascinerad av hur vi minns, tolkar och uppfattar vår omgivning, beroende på vad den "medvetet" byggs upp -och fylls med samt hur det är med det som har möjlighet att studsa in i vår uppfattning då vi är mottagliga. Fungerar den surrealistiska uppfattningen som ett hörn i allt det verkliga? Då det overkliga intrycket kommer i vår sfär är det så vår uppfattning blir komplett, då det overkliga utgör funktionen av vad ett hörn gör för att flera dimensioner ska utgöra en ny effekt? Vad skulle det verkliga vara och hur skulle det se om det inte fick ett utbyte av det drömlika? Vilken funktion har det drömlika FÖR det verkliga?
Vi har kommit till korsen mot Jaegerdorffsplatsen. *Åh!* Jag tappar lite av intensiteten. Tänk om jag har tokfel ändå? Men det är ju DEN där aha-känslan... Kan inte vara fel detta...Kanske är det tvärtom? Att det är hon som har en dubbelgångare eller hon som minns mig fel och hennes intresse för att reda ut detta göder mitt sökande och associerande för jag börjat tycka det helt enkelt är en trevlig människa jag byter ord med. Har det utvecklats till något det inte varit, fast det blivit något nytt?
Jag är inte i mitt esse av brainstorming för tillfället. Finns mycket annat som rör sig däruppe så bara en del, eventuella, "självklarheter" kommer till uttryck.
-Känner du någon som heter Elaine? Hon bodde i kortedala ett tag?
-Nej, men det låter bekant...
-Jaså, det gör det? Känner du en Johan Berg?
-Nej.
-Är du nyinflyttad i Göteborg? För jag tänkte att om du inte bott här så länge kan man stryka vissa grejer..
Hon är inte nyinflyttad. Nehej, nej, nej...
-Andy? Andrew Coleman?
-*Shaky, shaky!*
-Men kan vi inte ha setts på krogen något tillfälle då för 100 dagar sen?
-Skulle vi väl kunna...*knystar jag fram* Men jag är säker på att det är under ett mer betydande sammahang vi träffats.
-*Nu ska jag snart av. Vad ser hon ut att heta? ...*
-Heter du Susanne?
-Nej, jag heter Jenny.
-Jaja, Jenny. Hm, och jag heter Sandra...
-Sandra!?
-Ja?...*Fick hon upp något där nu????*
Hennes uttryck försvinner lika snabbt som det kom. Pyttsan!
-Men om du vågar att byta nummer med mig så kan vi väl kolla vidare på detta senare. Jag ska ju av om två hållplatser här.
-Ja, vi kan ju kolla våra mobiler och se i listan över slagna nummer om vi ringt varandra någongång.
-Ja. *Det är ju som det alltid är. Förra veckan raderade jag ett dussintals nummer i mobilen. Åh, tänk om...Men möjligt det kan ligga kvar i den "dolda listan" -som det i af gör på Sony Ericsson-mobiler*
Vi slår varandras nummer på mobilerna.
Nada!
Innan spårvagnen stannar på hållplatsen jag ska av så ger jag henne adressen till min blogg. Jag tycker detta var ett roligt och spännande möte och ville dela med mig av det så hon också kunde se det i ett annat perspektiv. Nu får vi se! Vad som hända skall... Det biter fortfarande i tinningen på mig att inte fått ordning på detta... "Time will tell", som en vän ALLTID säger :D
Kommentarer
Trackback
