kidambrosia

"Nu har yttrandefriheten i Sverige "äntligen" fått tag på sin svans som den så länge jagat... ...... .." Ja, jag citerar mig själv. Varför? Jo, för att påminna mig själv om att nu är cirkeln sluten och det är dags för reflektion kring hur lätt ringar skapas på vattnet.
Kanske kommer ett längre inlägg om denna tragiska och anmärkningsvärda händelse inom kort, för det är inte bara ett publikt självmord detta handlar om. Det är mycket större än så.

I år firar inte jag Halloween, och allt som hör där till, utan riktar min uppmärksamhet åt Allahelgonahelgen för reflektion och som en markering att jorden går inte under och jag smittas inte av melankoli om jag någon gång tittar på saker som händer med allvarligare perspektiv än vad jag brukar. Jag kanske tar med mig en korg godis till någon jag vet ofta är ensam och sitter där med. Eller så kanske jag sätter mig som jourhavande medmänniska på de forum jag är medlem i och verkligen bryr mig om hur andra mår. På något sätt kommer jag att finnas till för att glädja andra den helgen och att ha den inställningen känns väldigt bra.

Det är också en sällsyn men tacksam tajming att "Hämnden" med Persbrandt i huvudrollen, går nu på bio och får lysande betyg. Mentaliteten som pågår i den filmen -där finns något att reflektera kring. Där finns verkligheten och där finns balans.
I övrigt så har Susanne Bier, som gjort "Hämnden", som signum i sina övriga filmer att visa på det här med hur ringar sprids på vattnet med varje enskild människas handling, att ingenting är svart eller vitt och hur sammanflätat ett liv verkligen är med att annat. Hennes andra filmer är också väldigt, väldigt bra.