kidambrosia

Ja, har jag inte blivit skjuten ännu för mina värderingar och hur jag reflekterar så lär jag bli det nu. Jag tar det från början:

Denna morgon så var jag i tid att lämna lägenheten för att hinna med spårvagnen och därmed komma i tid till naturkunskapslektionen. Hey baberiba. Kom jag inte sent förra veckan så missade jag lektionerna helt. Vad skönt att slippa tassa in i ett fullsatt klassrum, tänkte jag. Visa att man är lite vuxen äntligen.

Det som följer nu är en reaktion jag ska berätta om som de flesta nog varit med om men som är unika i sin situation där händelsen som utlöst reaktionen ser olika ut och upplevs olika starkt för oss, beroende på vad det är och hur mycket annat som ligger bakom vår stresströskel. Då vi blir fullkomligt överrumplade och löser, eller inte löser -beror på hur man ser det -situationen på ett sätt vårt psyke inte gillar i efterhand. Då hjärnan någon minut efter det hänt skapar sig en förvrängd bild av hur man ville det skulle sett ut istället, för det ska kännas lättare att härbärgera känslorna som kommer. Just det. Ånger. Ilska. Irritation. Något blir det i alla fall. Ögonblicket som bidragit till en något större reaktion än det vardagliga. Där vi inte riktigt fattar vad det var som hände. De upplevs i dåläget för sinnet som aningen overkliga. Olika mycket från person till person, givetvis. Men det gemensamma är ändå att någon, eller några gånger älta i huvudet: "Jag borde ju gjort så där!", "varför gjorde jag så!?", "Om jag bara hade gjort så där istället...."

Det stack till lite i axlarna. Ja, ne. Just det. Jag har ju stämplat. Anledningen till stickningarna var att när spårvagnen bromsat in bara någon hållplats från där jag gick på, så fick jag se dem! Dessa parasiter. Gestapo wannabees! Eller på tjötspråk: Ett gäng uniformerade biljettkontrollanter. Det brukar alltid spänna till lite i kroppen när jag ser dem där. Även fast jag är clean. Nu var jag clean.
Så stiger dem på en hållplats innan jag ska av. Mitt byte brukar vara precis på pricken att jag hinner med. Yes, så för att de inte ska stanna mig i dörren, precis då vagnen är framme, och jag ska slippa se mitt byte åka förbi -nu när jag i min skalle sett att jag kommer att sitta i klassrummet före 50% av alla elever rusat in -så söker jag upp en av biljettkontrollanterna så de får scanna fort för jag ska hinna av och med.

-Ursäkta, jag ska av nästa och vagnen brukar åka precis så kan du...
-Ja,visst
-Hur gammal är du?
-*Kvickt*24. *Inget märkvärdigt försök till ögonkontakt från hennes sida*
-Personnummer?
*En massa siffror bara börjar spruta i huvudet, utan någon som helst ordning. (Kanske var de blå på svart bakgrund. Varför blev det just de färgerna? Nej! Inte den analysen nu. Den hör till annat.) Helvetet! Matte... Äumn.. 83:a! Det måste bli äumn, hm..86! Nej, 87! Äumn är jag sommarbarn eller vinterbarn. 10 Oktober..
-Näe, jag är 27 alltså...
-Jaha
-Mm. Grejen är att jag försöker spara in mig på utgifter i nuläget. Aja. Vi går väl av då.

Fan, fan, fan, fan fan ta den orsaken som injicerade sanningsserum i min kropp alltså.

-Adress får jag be om då också. Jag ser redan här vad du heter.
-Snnhhlssgtn
-Jaha, och nummer?
-Vttn
-Augusti. Jaha. Det var alldeles nyss det.
-Vadå?
-Ja, det var ju alldelses nyss registrerat häääääärrrr.
-Ja, någon dag sen.
-Jo just det jaaaaaa.
-*Men ändra dig då, innan du begår tjänstefel!*
-Jaha, nej. 26. 27 är du nu ja.
-Mmm
-Ja, jag tänkte det var precis i vevan här. Men det är ju ett år du har åkt på ungdom ju.
-Mmm. Men alltså jag *Det måste ha att göra med att jag tycker att komma med ursäkter och nödlögner kan vara ännu jobbigare än att ta själva straffet. För det kliar så förbannat i kroppen då jag sätter igång och ska finna nödlösning. Jag hatar när det kliar i kroppen och gör vad som helst för att undvika den känslan. Men ändå hörde jag mig både gaffla och skeda om att ekonomin är botten just nu och bla bla bla. Kan jag inte få slippa den här gången. Blä, blä, blubb, bubbla, bubbla. Åh, vad jag störde mig på mig själv. Ursäkter. Fast i själva verket visste jag inte gränsen mellan vuxen och ungdomsåldern så det satt på pränt. Faktiskt. Jag laddar liksom bara på med det jag alltid gjort. -Ungdom? säger dem på pressbyrån när jag ska tanka på. Ja, folk säger mer än varannan gång att jag ser ut som 22 liksom, så jag säger -Japp. Men hursomhelst. Men det var för rörigt att plocka fram den informationen som argument just då. Och vad hade det hjälpt?*
-Men snälla. Den här gången bara? *Åhhhhh...*
-Är du missnöjd så kan du försöka överklaga.
-Jaha. Ja men jag klagar ju nu, så vad säger du? Ähä. Fasen. Du var rätt mycket längre än mig ändå. Ehhh...
-*Såg jag ta mig fan inte en smilgrop på en av Gestapo som stod bredvid medan jag ställde mig på tåspetsarna?*


Fortsättning följer.

-Hej! Hallå?
*Sökande blick och med ett tonläge a ´la Carrie i SATC  över lastavsatsen -som är nästan lika hög som jag är kort :( 
-Ursäkta mig. Hallå?
-Hej
-Hej! Ursäkta att jag stör men det luktade så väldigt gott och påminde om frukost med marmelad när jag gick förbi så jag undrar om jag skulle kunna, om det är möjligt alltså, att kunna köpa en påse bröd av er?
-Vänta lite
*Plockar fram plånboken synligt och fipplar med dragkedjan på den medan ryggen på den unge bagaren lämnar lasthöjden. En äldres kalaskula ersätter synfältet*
-Ja, hejsan hejsan!
-Hej! Ursäkta jag stör men det luktade så gott när jag gick förbi här så tänkte jag om jag kunde köpa en påse bröd till i morgon
-Vad vill du ha? Såna här?
*Tänk att du blir Idol-Anna Bergendahls skalle: Nej men åh! Har jag verkligen rätt att få vara häääär??? (Förlåt Anna :( Behövde låna den. Ja? Vem VET vem som läser din blogg? :/
-Åh, ja det blir jättefint. Det blir jätte, jättebra. Tack så snällt. Hur är läget då? Allt väl?
-Ja det är mycket fint, mycket fint, tack
-Åh, vad gött o höra
-Vänta lite
-Ok
*Det blir aldrig samma bröd att ta med hem som han pekat på :P*
-Här du får
-Åh, tack. Ser så gott ut! Hur mycket vill du ha?
-20 000
-Ne, men. Jag stog och skulle ta upp en tjuga *drar en andetag* -Jaha, då får det vara då *Trummar med fingrarna på plånboken och sänker huvudet*
-Ha ha. 20 000 kronor gratis jag menar
-Nej! Är det sant? Så stor rabatt har jag aldrig fått på något i mitt liv ju!
-Ahh. Vill du ha mer?
-Nej, tack. Du är för snäll. Det får räcka att du betalt mitt körkort.
-Haha! Brödet!
-Mer bröd? Aha. Men jag har ju fått två påsar av dig.
-Vänta
*Vad ska hända nu?*
-Så där. Gratis för dig.
-Men snälla du. Åh vad generöst. Tack så mycket. Vill du inte ha tjugan då?
-Ha en bra frukost. Mycket bröd nu!
-Tack! Ha det så fint.




Det var en jädra tajming att komma hem med 4 limpor en kväll denna sommar. Kontot tryter det sista nu för det blivit en hel del öl jag prioriterat framför middag :( Yes. It sucks men är det en sommar utan rutiner och utan tider att passa så fungerar inte hjärnan som den ska riktigt :P
Nu finns det bröd hela månaden! Jippie! Men förra veckan var jag hemma ett besök hos familjen i Dalsland. Innan jag skulle åka bil med pappa till Göteborg så hade han varit upp hos farmor och fått med sig en hel laddning med Dalslandskaka utan att jag visste detta, förrän vi satt i bilen på väg ner. Glädjen över lantbrödet i frysen hade nu blivit ett moraliskt och etiskt dilemma. Det skulle inte få plats! Vilket bröd skulle jag välja skulle få stanna i min frys och vilket skulle få gå :(  Vem skulle man möta blicken med lite snyftigt nästa gång. Bagaren eller farmor? Dalslandskaka är det godaste som finns att äta -då det kommit i frysen fort efter bakning. Blir fort torrt annars. Lantbröd med en sådan där hård kant med brieost alltså.. ÅHHH! Inte vill man se mögel på sådant:( 

Vilket I-landsproblem jag stog inför. Men så kom jag på det! Jag mindes att farmor sagt att bröd kan man tina och frysa om flera gånger om det inte hinner gå för lång tid emellan. Så låt gå! :D Jag tog ut lantbrödet och lade in Dalslandskakan ena dagen. Sen nästa dag tog jag ut Dalslandskakan och lade in lantbrödet och sen in men Farmors kakbröd igen. Det fanns en del likheter med att faktiskt baka bröd i denna syssla. In och ut ur ett skåp med lucka. In och ut ur ett skåp med en lucka. In och ja....  sådan fantasi får man då man inte lekte kök med de övriga barnen på förskolan :/ Men :( så glömde jag under några dagar nu senast att byta plats på brödet :O Så nu har lantbrödet varit ute ur frysen länge :( Tredje dagen i dag. Men! det kommer lösa sig :D För jag ska på middag snart. Oj! Det är NU!--ehhh så jag tar bara med mig det dit och så kan man toasta det och ha som tilltugg under kvällen och så får kompisarna rostat bröd på frukostbordet i helgen. Ska bara köpa en ost! Oj oj. Detta får gå snabbt. Middagen börjar klockan 17 :/ Något blev stressigt här. Puss! lr nåt. ahh..

Då var det gjort! Min födelsedagspresent var pengar till ett salongbesök så jag kastade in mig själv till Noblesse -den frisörsalong jag brukar gå till men! utan att det var min ordinarie frisör som skulle klippa mig. Alltså jag skojar inte :P) För mig så är det värre att träffa en ny frisör än att laga hål hos tandläkaren -och notera att tandis måste kanske trycka in 2-3 sprutor i käften för att bedövningen ens ska verka på mig. Förra gången funkade inte ens det! :D Ja, ja... Du får la sätta igång ändå då... :(

I alla fall. På salongen. Hade ingen aning om att jag hade haft så slitet hår så att en frisör omedvetet kunde pressa fram en bekymmersrynka :( Efter jag lagt märke te hennes lilla grimagerande så mindes jag i helgen att håret hade fastnat under ryggen och hindrat mig från att resa mig upp från sängen. Där blev jag liggande en stund och gjorde nog något som såg ut som väldigt kassa situps. När denna minnesbubbla lämnade mig förstog jag att håret var så kluvet i hårtopparna så att de hade fungerat som kardborrar :( 
Frågan är nu om jag är mer nöjd med att se ut som Jennifer Aniston på den tiden då man samlade ett gäng, köpte chips och kollade "Vänner" på rutin :/

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------


SMS-konversation

Jag kan vara värdelös på klarspråk och tycka det är jättejobbigt :P) Folk tycker jag krånglar till saker i onödan men med detta svaret har jag bräckt en zon. Ha! :D


J: Höras? Jag ställde en fråga svara på den innan du ställer frågor ;)
S: Nej jag vill inte komma hem till dig för det ligger i luften att vår relation skulle handla om sex och jag vill inte ha sex med dig i nuläget kanske aldrig men jag vill vara kompis med dig för jag har träffat en jag tycker om sen vi prata senast. Klarspråk nog? :)
J: Visst är det enkelt ibland. Du börjar lära dig ;)
S: Hihi. Det var rätt kul men kändes ovant men ganska skönt ändå :P

Så kan det kännas att göra tvärtom ibland :) Inte bara obehagligt. Det kan kittla till lite ;)

 

-Mamma!
*Inget svar*
-MAAAAMMAAAAA!!!
*Djup suck och lufsande steg*
-Men vad är det vännen? Vad är det som har hänt?
-ÅH! Den jävla ungen har varit i mitt rum igen och läst min dagbok! Kan ni inte skicka iväg henne på nåt jävla kollo så jag får slippa henne!
*Jordan Knight i NKOTB ger också full hals men från högtalarna*
-Nej, men vad säger du Olivia. Hur vet du att Kajsa har gjort det?
-Ah men ÅH! För den låg inte på samma ställe jag la den innan jag gick till skolan kanske?
-Åh, säger du det! Men tror du inte hunden kan ha letat reda på den då?



Haha. I dom här tongångarna gick det i alla fall en eller två gånger på 80-talet i de flesta hem där det bodde fler än en unge. Den irriterande lillsyrran eller lillbrorsan var ett ständigt hot mot tonåringens integritet för hon eller han kunde närsomhelst norpa tag på den bedyrade dagboken. Vart fan tog den bevarelsedriften vägen nu när skitungen vuxit upp och är ur vägen? Handlade de gnisslande tandställningarna och utbrotten på de stackars knattarna bara om att hitta en syndabock? Inte försiktighet kring privatlivet alls med tanke på att det idag börjar bli en norm att delge sitt liv -bara 25 år seanre? Så klart är det inte samma sak att blogga som att skriva dagbok men det som en gång är skrivet och inte blir raderat går ju att läsa av andra. Om det ligger i oss människors natur att hitta en syndabock är det egentligen privatlivet som är viktigt då eller är det dagens teknik och individualism som gjort att integritet inte längre ligger i prioriet? Inte tänker vi på att det kanske var mamman som läste dagboken -och inte skitungen i familjen -likaså att vi inte vet vem som läser våran blogg? Ja, inte vet jag vad jag försöker säga riktigt här för någon slags dyslexi har jag nog :P för jag kan ha jädra problem med meningsbyggnader och att få ut saker jag har i huvudet förståeliga på text :) Men snart så har jag klarat mig igenom komvux med betyg jag hittills är nöjd med så då borde det la gå att greja ihop ett samband här också :P utan att lägga 5 timmar på att formulera om en text, (Ahhh, det börjar nästan gå åt det hållet nu. Men det kommer inte hända igen :) som ja annars får göra och ska det ta sådan tid så får detta med att blogga kvitta men det vill jag inte så det får bli lite komsi komsa eller vad det heter :) Men att jag hållt på och tassat kring frågan om människan av sin natur verkligen VILL dölja vem den är och om det ligger försvarsmekanismer bakom då hon plötsligt inte vill det, så långt är det klart :D En av våra starkare drivkrafter kanske ligger i att bli förstådda och genom dagens teknik så får vi svårare att dölja vilka vi är -om vi nu då VILL dölja det, då förstås :) -men i gengäld kan vi lära oss mer om hur människans behov verkligen ser ut. Nepp. Nu ska jag avsluta med en pedagogisk konversation pappa och tonårsdotter emellan så ni landar på jorden igen, så är ni varmt välkomna tillbaka senare om ni vill det :) Tack för påhälsningen! :D


-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------


-Jag glömde köpa mjölk Isabella.
- Va!?
-Ja, jag glömde det.
-Men åh! Orka...
-Ja, ja. Men ska jag åka och köpa mjölk då?
-Nej, alltså jag vet inte. Åh! Jag är på det där humöret att jag inte kan bestämma mig vad jag vill.
-Aha. Okej. Men om jag säger så här så kanske det blir lättare för dig att bestämma dig. Tror du att du ÖVERLEVER utan mjölk tills i morgon klockan 11?