kidambrosia

Som med de flesta andra så är bloggen för mig en periodsyssla. Nu börjar ännu en gång suget att berätta och dela med mig av mina reflektioner. 

Vardagen är tillbaka slog det mig idag. Men är det något jag är duktig på så är det att förvandla den till ett äventyr. Fast ibland gör jag ingenting för att förändra eller vinkla min omvärld. Intrycken har en förmåga att dyka rakt på mig och sen in i min uppfattningsvärld.

Ni vet de händelser vi är med om som kan upplevas regisserade? Att vi tilldelas roller och upplevelser utifrån slumpen - Alltigenom igenkänningsbara i sin form men något kring situationen avviker från det förväntade. De började igår men först en inledning:

Jag står och lurar bakom entrédörren till 7-eleven på Frölunda Torg. Bussen är sen och jag fryser.

-Kan du flytta på dig? Det plingar.

- Oh, ja då. 

Efter att killen i kassan meddelat mig om hur jag skapat viss störning i affären upptäcker jag att jag inte hört klockan som meddelar kund-är-på-väg-in-eller-ut plinga under de 7 minuter jag stått och ugglat efter bussen jag väntar in. Vad hade jag i tankarna egentligen som inte registrerade detta plingande?

Medan jag vänt mig om för att flytta på fötterna längre bakåt från mattan så är 95:an i synhåll och den åker innan det stannat.

Klack! Klack! Klack! .....Klack, klack, klack....KLACK, KLACK!

-Tack för du stannade!
-Ja, jag är ju sen. Bussen gick sönder så de flesta andra fick ta en annan buss.
-Jaha, ok. Ja, det var kallt så jag stog där inne och gömde mig.
Vi bytte ord om helt olika saker. Jag måste ha varit fullkomligt bortkopplad.

Jag tar triumferande plats i sätet med ensitsen längst fram och blåser med tungan ute -som jag brukar göra då microprojekt som tex att hinna med en buss blir uppnådda eller som då jag lägger upp presentationsbild på en blogg.

Jag vill inte säga vansinnesfärd. Jag vill inte säga oaktsam körning. Men jag ville heller inte säga att den här slags körning skulle förekommit om det varit 1 eller 3 personer till på bussen. Ju fler vittnen ni vet... Jo. Det var en oaktsam körning. Men jag fick en idé av den till mitt övriga hobbyskriveri. Jag som haft skrivtorka så länge kunde inte med att klaga eller känna missnöje efter att ha fått inspiration till vad som kunde bli en uppskruvande scen.

Idag medan jag sprang efter jobb i city föll ännu en bit på plats.

För någon vecka sen sökte jag jobb i en klädaffär i Nordstan. Det fanns ingen annons eller tjänst som skulle tillsättas. Jag tog bara vara på tillfället när en kvinna kom fram till mig i butiken medan jag var med en kompis som ville styla om sig.

-Ursäkta mig. Jobbar du här?
-Nej, men jag kanske kan hjälpa dig ändå? Jag har sprungit runt här i snart två timmar efter plagg till min väninnna så jag kanske kan ha snappat upp något. Hon ville ha hjälp av personal men tackade.

Stunden senare frågade en annan dam om den rosa, långärmade t-shirten fanns i storlek 38.

Jag kände mig bekväm i rollen jag ofrivilligt tilldelats och på gott och på ont så började det snurra där uppe som det har en förmåga att göra.

Dagen efter satt jag och skrev på en CV och påbörjade ett expriment. Jag minns en artikel där jag läste om en kvinna som skrivit en alldeles urflippad ansökan. Hon hade skrivit om sig själv som en oerhört negativ och icke kompetent dam med alldeles för mycket issues. Hon fick jobbet.

Ihärdigheten och öronen med mig har jag redan i mig när jag söker jobb. Men hur var det med det här att vara lite crazy då? Att faktiskt stå för det och inte bara presentera sig proffesionellt med fina ord? Osäkerheten haglade inom mig medan jag skrev cv:t men jag var tvungen att testa detta. Ska berätta om det längre ner.

När jag far in affären och frågar efter chefen så är han på lunch. Jag har nu en timme att slå ihjäl. Jag har hunnit bli nervös och osäker vid mötet av expediten. Det är samma kvinna som fick ta emot mitt brev jag lämnade med cv:n. Hon har nog aldrig upplevt en ung kvinna med en sådan energi som jag har och jag minns hennes misstänksamma blickar. (App, app, app! Hur var det nu med det här med tolkningar?) Ett sista försök att vara trevlig men samma undersökande missnöje tillbaka. Sen vänder jag på klacken efter jag fångat in den sista minen och gett henne ett platt leende tillbaka. I missmod snubblar jag på mattan så den viks som en servett. Typiskt! Hoppas hon inte såg...

Inte så bra detta mina vänner. Ska man göra ett gott intryck i sin helhet måste energin infinna sig. Det är den som säljer. Allt vi lär oss om olika tekniker är en viktig del men finns inte energin blir situationen osäker för de följande intryck uppfattas annorlunda av en själv och tolkningar kan ta över vilket ger "fel" svar från motparten. 

Min skådespelarådra aktiveras inte av ren tankekraft i sådana här situationer. Så var hämtar jag energin ifrån nu är frågan? Den känsla som gör mig rakryggad och får mig att känna att jag är på väg mot något stort och större, som ger en känsla av nöjdsamhet och självsäkerhet eller "good enough for this time" då det är avklarat?

Jag har i mitt grubblande hunnit till stora entrén mot Arkaden och funderar på att gå fram och lyssna på beatboxaren som lockade till sig mig och 25 andra stunden innan. Men han står bara och pratar med en snubbe. Inget party där inte. Huttrandes vrider jag mig med ett ben och det andra hänger automatiskt med. Som det gör i bugg då man kör det fjärdedelsvarvet.

"I-Phone på lager nu!" står på en skylt tillhörande en elektronikkedja. Jag behöver ingen I-phone. Jag behöver ett intryck som sätter sig i form av ett utbyte av energier. Ännu en blick bort:


DROPPEN

Ja! Jag ska bli blodgivare! En uppfattning av att ge tillbaka till samhället. Så mycket hjälp som samhället gett mig. Här kan jag få betala tillbaka något och en annan spänst kommer infinna sig i uttrycket för jag befunnit mig i ett sammanhang av mening. En timme och sen kommer man in där i affären igen och jambalaya! Perfekt!

Ifyllningsformulär och väntetid. En koll i protokollet med sjuksköterska. Allting ska vara ok och jag är på väg mot britsen. Sjuksköterskan hittar 4 bra vener på mig. 4 stycken! Jag är som gjorde för detta, tänker jag.

-Du är som gjord för detta. Mycket fina kärl.
-Mhm! Säger jag

-Blodtrycket ditt är lite lågt men det är högt blodtryck det inte ska vara så det här går bra.
-Aha, ok. Bra.

-Så, då ska vi kolla pulsen också för säkerhets skull.
-*För säkerhets skull, tänker jag. Äsch. Vad skulle kunna vara fel med den?*

Vi bryter lite kallprat om diverse och sedan styr hon in på vad vi började med.

-Ja, det ser ut nu som att det är en ojämn puls du har.
-Kan det bero på att jag inte ätit något under dagen eller är nervös? Kanske bättre att komma och kolla en annan dag då jag har mindre i huvudet? ( Den dagen då jag har mindre i huvudet får jag leta efter. Men det är ju ett talessätt)
-Det kan det bero på. Det kan det. Men så som det är så får man inte lämna blod om man har en ojämn puls.
-Va? Ne men nej *Jag är besviken. Nästan ledsen*
-Det är tyvärr så det är. Du kan inte bli blodgivare nu men kom tillbaka om kanske 5 år och kolla igen om den förändrats kan du göra.

Men vad fasiken var nu detta. Vad hände? Nu var jag ju helt nedslagen. Hur ska jag fixa mötet med chefen nu med denna besvikelse?

Usch, jag känner hur kinderna blivit våta. Var det verkligen så farligt att inte kunna bli blodgivare? Tydligen. Jag har tänkt det flera gånger men inte riktigt vågat. Men just nu var det utstrålningen som skulle fixas. Det måste gå att hitta ett sätt att få tillbaka energin igen. Tänk, tänk, tänk, tänk....

Jag ger mig ut till beatboxaren igen och ser om något intryck därifrån kan ge inspiration. Han ska börja köra igen och jag kollar hela beatet denna gången. Det är riktigt grymt och jag ska lägga upp klippet här eller på fb så fort jag fått tag på det som filmades.

Nu! Klockan är dags att binda ihop säcken. Hur uppfattades min vrickade ansökan egentligen? Inte lika galen ansökan jag skrivit som kvinnan jag läste om. Inte skriven på samma sätt men med klipp, klister, bilder mm?

Presentationsfasen och:

-Jag har varit inne här några gånger sen jag lämnade min cv och sökt dig. Trevligt att äntligen träffas! Jag lämnade ett rött kuvert. Du har kanske läst innehållet till och med?
-Ja, ja just det. Det har jag läst.
-Yes. Och det var helt spontant så jag förstår jag inte fått någon respons men efterson jag medvetet tänjt på gränserna så tänkte jag att ville jag följa upp, binda ihop säcken du vet och få höra hur domen låter.
-Ja, det är rätt. Man ska ligga på. Ja, jag kommer ju ihåg det. Det var annorlunda. Det stack ut, säger han med större ögon, ler och kliar sig i huvudet.
*Yes! Precis en sådan reaktion jag ville ha!*
-Ja, det var helt meningen att det skulle minnas. Men jag ville veta på vilket sätt det skulle kunna göra det. OM det var märkligt, konstigt, bra?
-Ja, den var bra var den.

Jag fortsätter att plocka bekräftelse ur den stackars trevlige, sympatiske butikschefen. Sedan kommer vi överens i mindre än en halv minuts kallprat om att associationer och aktivering av minnet är kanske halva grejen med cv. Han meddelar också strax därefter att han inte har något nu men eftersom det inte var mitt mål med det hela så känns mötet som en språngbräda i fortsatt sökande. Visst hade det varit en rolig händelse och boost för egot om jag knep några timmar på en arbetsplats där det inte fanns annons ute. Men mitt egentliga mål var eftersom av mitt tidigare spring i affären -med syfte att känna på klimatet- snappat upp att butikschefen var en noggrann, kompetent och omtyckt ledare så ville jag ha dennes reflektioner på mitt nytänkande.

Så. Slutsatsen av detta vänner. Var inte rädd för att vara för mycket i en cv. Om det känns bra att ta i och sen kunna försvara och hålla distans till det galna så kör på! De galna intrycken slätas ut då mötet med den eventuelle rekryteraren blir av då det blir tydligt att det är "en roll som spelats". Perspektivet vänds i mötet till en uppfattning om en kreativ, riskbenägen och självtänkande person som lagt ner tid och en summa. Detta säger sig själv att man då är intresserad av verksamheten. Ni har fått kontakten och intrycket blivit komplett. Efter det kan man återkomma med andra önskemål till rekryteraren om man tyckte det kändes som ett möte med utbyte av förståelse. Är man ihågkommen och associeras till vanligt förekommande händelser eller objekt så sitter det!

I morgon ska jag besöka finare restauranger och fråga om de skulle kunna orka med att ha en fd bonnatös i köket utan oro att hon äter upp all deras bregott.

Tata!! :D